85 emellertid vid angivandet av de åtgärder, som härför tarvas, en så sinnligt konkret och just därför ålderdomlig prägel som konung Knuts stadga och Skånelagen. Spjutet, skölden, sadeln äro ting som bättre än de flesta andra företräda sin ägare och beteckna hans närvaro. De äro ägodelar men av säreget slag, med åldriga band fästade vid frid och ära. Redan Tacitus känner spjutets och sköldens högtidliga överlämning till den vapenföre germanske ynglingen: »detta är togan hos dem, detta ungdomens första heder». Hästen och spjutet nämner han som hövdingens bästa gåvor till sitt följe, liksom häst och vapen skänkas vid giftermålet och följa den döde på bålet. Värst av vanära är för krigaren att ha givit skölden till spillo. I de svenska rättskällorna nämnes vapen och sadel i fasta förbindelser av gammal prägel och djup innebörd; vapen och sadel och häst tager bonden i Uplandslagen ur bod, om hustrun dör; lever hon efter, gå de till skiftes. Tanken bakom dessa bud om mannens fördel i giftorätten är ingen annan än den som i Helsingelagen låter även frillosonen taga sin döde faders folkvapen. Han tager vigarf. Vapnen följa hämndeplikten, om ättens frid är kränkt. I den gamla thiiringerlagen säges det rent ut: »Aä quemcumque hereditas terrae pervenerit, ad ilium vestis hellica, id est lorica et ultio proximi et solutio leudis debet pertinere». Men icke ens jorden behöver följa vigarvet åt, dess kärna är vapnen och hämnden. Vapnen och sadlarna avkräver giftomannen i östgötalagen sina gäster, som komma till hans gård för att hämta bruden: deras frid upptages i hans till gästabudshelg stegrade husfrid och dem höves ej längre egna »fridvapen». När den skånska mandråpsstadgan omtalar det nedstuckna spjutet, den avlagda sadeln, den uppresta skölden som giltiga tecken till att ett domicil med husfrid blivit upprättat ute på marken visar alltså de valda föremålens gamla anknytning till friden, att lagstiftaren här troligen endast anfört några gängse kännemärken på fridshägn. Åtminstone på den punkten torde man ha rätt att taga på allvar konung Knuts försäkran att han i sin stadga icke givit ny utan endast återupplivat gammal lag.®® Av de sätt att tillkännagiva nybildningen av ett tillfälligt fridsområde, som här omtalas, har endast ett, skölduppsättningen, förmått vinna allmännare utbredning och tillämpning inom den germanska rättssymboliken. Även om Andreas Suneson torde träffat rätt, när han betecknat det domicil, som genom denna skölduppsättning upprättats, som ett »vilohärbärge» {hospicium quietis), bör den säkerligen icke hänföras till den lyftade eller hissade förhandlingssköldens kategori. Ty den skölden betydde icke hävdande utan fastmer uppgivande av den egna friden. Utan — — quamuis autem regie sit potestatis leges condere vel mutare legem hane ex nouo non condimus sed ab antiquis temporihus constitutam et annorum multitudine que oblmionis mater est ignorancie nebulis obfuscatam ad humanam a qua lapsus est memoriam reuocamus. (Skånelagen, anf. ed., s. 439). 65
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=