84 teriseras därmed såsom tillika ett brott mot konungsfriden — ett legislativt inskridande av det danska konungadömet, som är principiellt likartat med hemfridens och andra särfriders upptagande under konungsfriden genom folkungatidens svenska edsöreslagstiftning. I sammanhang härmed angiver konung Knut de lokala villkor, under vilka han med hänsyn till härverke tillerkänner hemfriden särskildt skydd. De sekundära hemfrider, som därvid framträda, behöva icke, och böra sannolikt icke, uppfattas som först nu tillskapade. Troligen ha de självständigt vuxit fram ur den folkliga hemfridens rot långt innan de på en viss punkt vunno konungens erkännande och fridsgaranti. Den plöjande bondens åkerfrid möter oss i Jutlandslagen jämte en rad andra särfrider, dels av kungligt, dels av lika uppenbart folkligt eller kyrkligt ursprung, såsom upptagna under hägnet av den kungliga fyrtiomarksbotens nya straffsanktion.®^ Även tillfälliga hemvist, närbesläktade med det i den skånska mandråpsstadgan omtalade, uppträda i andra forndanska rättssystem: skeppet i en av de själländska rättsuppteckningarna, tält, risskjul, grävd jordhåla och skepp i Jutlandslagen.®'* Själva växlingen i möjligheternas anförande synes antyda, att vi här ej ha att göra med några uppfinningar av den kungliga lagstiftningen utan med ett i gammal folklig uppfattning grundat erkännande av olika slags tillfälliga anknytningspunkter för hemfrid. Så mycket mera torde vi äga skäl att i de uppställda kännetecknen på dessa sekundära hemfridsområden spåra anslutning till hävdvunnen sed och rättssymbolik. Jutlandslagen erkänner de tillfälliga bostäderna som hemfridskretsar därest vederbörande där »ifört sig själv och sina ägodelar {kostce)». Själlandslagen kräver i fråga om skeppet, att det skall vara »byggt med farkoster», d.v.s. utrustat med färdemannens reseförnödenheter, däri väl även inbegripen en köpmans varulast. Otvetydig är i båda fallen den fordran, att uppehållet genom vidtagna yttre anordningar skall hava omisskänligt övergått till ett temporärt exklusivt besittningstagande och nyttjande av området. Vistelseorten måste påtagligt hävdas som verkligt, om också tillfälligt, domicil för att kunna som fridsområde likställas med eget hus och hem. Ingen av de övriga danska rättskällorna bär häntyda på härverket i egentlig mening såsom ett tidigare, om också icke såsom Lehmann menat (a.a., s. 345), ett tidigaste område för denna bot. Jyd. L. III 22: Hurte fiurtiugh mark fylghte annten bot. Drteper man annen i lething. tethte samnteth. tellter a thingi, teldter a things wtegh. telltcr i sit eghet hus. tellter i thet htertet thter kunung tcr i. teller i kirki, tethte kirkigarth. tellter i köping, tellter mxthen bondten haldter a sin eghen plogh. tha bötter han thter drap uten rtcttte manbötter fiurtiughe mark hins aruingte thter drtepen worth, oc swa kunung. — — — Allte thesste stathte thtcr nu terte sagthte hwilic man thterte sterter annen tethte bteriter. tha böthter han yuter rtettte hotter fyrtiughte mark bonden, oc fyrtiughte mark kunung. Se ovan s. 68 n. 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=