83 om spjutet. I den latinska texten kan detta ej ha varit fallet. Här har ett annat ord varit påkallat såväl av betydelsen och det grammatiska genus i det fixa ur ingendera av dessa synpunkter låtit hänföra sig till clipeus, som väl även av det vid en latinsk disjunktiv formulering starkare framträdande kravet på stilistisk omväxling vid betecknandet av de olika leden. Vilket detta ord varit torde framgå av Andreas Sunesons latinska bearbetning av Skånelagen; åtminstone torde få antagas att han, med sin genom den märkliga uppgiften om sättet för vapentagets utförande intygade kännedom om samtida rättssedvänjor, rätt uppfattat stadgans och Skånelagens mening. Möjligt är väl för övrigt att den treledade uppställning, som förekommer också hos honom, direkt avskrivits efter den förras ursprungliga text, som knappast kan ha varit otillgänglig för den lundensiske ärkebiskopen. Hos Andreas Suneson läses på motsvarande ställe.®^ Si quis occiderit aliquemin domo propria vel in agro, vel in aliquo loco in campo, ubi sibi quictis hospicium clegerit. Si quis agrediatur aliquem uiolenter ct occidat eum ucl in eius domo, ucl in agricultura, ucl in campo, ubi, ucl fixa lancea, ucl sella posita, ucl ereeto clippeo, sibi hospiciumhelegerit quictis, preter iustam homicidij satisfaetionem quadraginta marcas regi et XL. marcas de bonis propriis persoluet consanguineis interfeeti. At quisque comitiim tres marcas regi ct tres marcas consanguineis emendabit. Skölden skall således vara »upprest», varmed torde böra förstås dess uppsättande eller upphängande på sådan höjd, att den lätt faller i ögonen på den som nalkas. Då det ej gärna kan vara meningen att skölden skall vara rest på kant i själva marklinjen, en både ostadig och mindre lätt iakttagen placering, synes man som bärare kunna underförstå vare sig ett träd, en stör, eller kanske helst det strax förut nämnda spjutet, som också ensamt kan företräda den uppsatta skölden. Stadgandets syftning ligger i framhävandet av härverkesbrottet som särskilt föremål för konungens beivrande och straffhot.®- Ifrågavarande kvalificerade hemfridsbrott karakSkL II 59 (Anf. ed., s. 288 f.) Däremot synes det ovisst, om Lehmann (Königsfriede, s. 244) har rätt, när han i konung Knuts stadga jämte SkL I 86 (II 59) finner härverkesbegreppet vid dråp utsträckt till fall, där skareförbrytelse ej föreligger. I straffbestämmelserna förutsattes åtminstone att brottet kan vara kollektivt {quilibet qui in comitatu fuit; bin ter höjping war j pe fxrp- hwter bin } fylgbi war mtep). — En uppenbar och märkvärdig utsträckning av termen ’härverke’ utöver kollektivbrottens område föreligger däremot, när den tillämpas på våldtäkt (SkL I 207: En alLvr mö nöpogba a marco uti tellar } busum hema. böte sac sökitera firitiughu marc oc konungi firitiughu marc.) Varken i stadgandet självt eller genom tillvaron av annat stadgande för samma brott antydes att våldet antages förövat med andras tillhjälp eller av flera. Den oegentliga användningen av termen ’härverke’ måste därför här vara betingad av den tillämpade straffsatsen, fyrtiomarksboten, och följaktligen oc hierwirki göra:, um han takter kunu man ma
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=