82 Siquis alium in domo sua mann impeticrit violenta vel arantem vel vbi fixa lancea vel posito clipeo se in hospicium constituent quia hec tria ad paria iudicantur Si homo interfectus fuerit plena satisfaccio persoluatur et pro herwyrckx homicida de proprio suo cognatis XL marcas satisfaciat et XL regi et quilibct qui in comitatu fuit cognatis 111 marcas et regi tres marchas satisfaciat Uttrycket posito clipeo är ägnat att förvåna. Sköldens nedläggande omtalas visserligen i en västnordisk berättande källa om ett inledande tillkännagivande av fredliga avsikter.^® Men åtbörden framträder här som något rent tillfälligt, ett för en gångs skull nyttjat sätt att ställa motparten på prov, och efterträdes omedelbart av ett mera välkänt tecken, den högt svängda förhandlingsskölden. I och för sig saknas ej skäl att misstänka en förvanskning av den latinska texten. Konung Knuts stadga föreligger endast i handskrifter från slutet av 1400-talet och efter dessa verkställda ännu mycket senare avskrifter.^^ Misstanken torde bekräftas av den form, vari stadgandet upptagits i Skånelagen: Far annar (en hdskr: nokar) man map wrepe. oc takar annar man j husa sinu. allr ofna akrum sinum sum han ar. allar nokar annar stap a marco par sum han hauir saat sit spiut. allar sin skiold. allr sapul sin laghat (andra hdskr: laght) oc swa takit sic harbargha. pa fore py at pase mal ara al til ens ratta malt aftir loghum um pa warpar man drapin annart parra statha. pa böte bin ar böfping war ] pe farp fulla man bötar. oc fore harwirki böte han a) sinu cghno konungi fyritiughu marc. oc frandum fyritiughu marc. oc hwar hin j fylghi war map. böte kuningi pre marc. oc frandumpre marc. På den punkt, som närmast intresserar oss, möta här trenne alternativ. Spjutet säges vara saat, ett uttryck, som tydligen återger fixa i stadgans latinska text. Omskölden användes samma ord, som i detta fall i och för sig väl kan översättas med ’uppsatt’, detta såväl på grund av analogien med spjutet, i fråga om vilket ordet icke kan beteckna nedläggande utan måste åsyfta dess »fästande», d.v.s. resande i upprätt ställning med ena änden nedstucken i jorden, som på grund av motsättningen till sadeln, som ägaren antages hava »lagt», uppenbarligen bredvid sig, på marken. Då skäl näppeligen finnes för en förmodan, att man vid Skånelagens avfattning skulle tillagt ett alternativ, som ej funnits i stadgan, synes slutsatsen bliva att vid dennas avskrivning det tredje ledets substantiv bortfallit och därvid det dithörande participiet kommit att hänföras till det andra ledet, som i stället förlorat sitt karaktäristiska attribut. Detta har i den forndanska texten kunnat återgivas med samma ord som använts Skånelagen, utg. av C. J. Schlyter (1859), s. 437—439. Om stadgans datering se ScHLYTER i a.a., p. CXXV sq. Omprafectus Lundensis se Skånelagen, anf. ed., s. 438. 58 Omhandskrifterna se Schlyter i a.a., p. XLIV sq., XLVIII sqq. SkL I. 86. (Anf. ed., s. 79 f.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=