81 grundläggare från deras svenska urhem. När Oleg hänger sin sköld på Konstantinopels port, betecknar det å ena sidan att området därinnanför tages under hans fridshägn: en bekräftelse för själva kejsarstadens räkning, det villkor som grekerna uppställt vid fredsslutet att »fursten skall förbjuda sina män, som komma hit, att begå våldsamheter i byarna i vårt land». Men fridstecknets upphängande är tillika en åtbörd av förödmjukande övermod. Olegs sköld över stadsporten betyder att hans frid råder över staden; med förmäten anspråksfullhet antyder han, eller sägnen för hans räkning, vad han i verkligheten icke mäktat, besittningstagandet av Konstantinopel. I denna mening har krönikan, i full överensstämmelse med tendensen i sin framställning av härfärden, omtalat handlingen som det slutliga och krönande vittnesbördet omOlegs seger. I en dansk folksägen förekommer ett liknande drag. En vikingahövding, somi forntiden drog ut från Möen med en ungdomsskara, skall hava lovat att »icke vila, förrän han hängt sin sköld på Roms port».®^ Man kunde måhända misstänka, att sköldupphängningen här vore ett lån från den medeltida tyska sägenvävnaden om kejsar Fredriks återkomst. Men denna har en karaktär av apokalyptisk profetia, som fullständigt saknas i den danska lokaltraditionen. Det är därför åtminstone lika sannolikt, att sköldsymbolen hämtats från inhemsk sed. mera vardagliga förhållanden föras vi genom tvenne kungliga påbud i nordiska rättskällor. I den för Skåne gällande stadga om mandråp som konung Knut Valdemarsson, i närvaro av ärkebiskop Absalon, Peter, konungens högste ombudsman i Skåne {prcefectus Lundensis, »gasllkcere») ävensom andra skånska herrar, utgav i Lund den 28 december 1200 heter det bl.a.: J. M. Thiele, Danske Folksagn, 1 s. 192 f. återger följande citat från P. Resenii (1625—88) otryckta Atlas Danicus (om detta se C. S. Petersen o. V. Andersen, Ill. Dansk Litt.-Hist., 1, s. 767 ff.): Deinde venit Huno quidam, et Monensem montern occupavit. Et cognomen tum fuit dominus, nostra lingua Huno Herren, quod indicat ipsum virum praclarum et excellentem fuisse, ac habuisse super alios imperium. Et sunt heic adhuc loca quaedam, quae ab Hunnone hoc sua acccperunt nomina: Qualia sunt Hu n e h ö i, Hu n e - S ö e, Hunos-Agre et Huno-Herrens Agre etc. (III, 97). Sed cum aliquot annis piraticam exercuisset, ascivit sibi juventutem hujus insultc et cum Cimbris quibusdam contulit se in Italiam, reliquis Cimbris, qui illic erant, opem et subsidium laturus. Cum vero Mona excederet, fertur dixisse, se non prius quieturum, quam scutum suum in porta Romx suspendisset (III, 102). I översättning finnes Resenii version av sägnen hos E. T. Kristensen, Danske Sagn, 4, s. 9 (nr. 23). J. Paludan, Forsög t. en antiqvar. hist., stat. o. geogr. Beskrivelse öv. Möen, 1. s. 170 f. återger sägnen efter en annan källa, J. J. Wiburgii likaledes otryckta Descriptio insulcE Monce (förf. omkr. 1679 enl. Paludan, a.a., 1. s. 13), cap. XII. I denna version sättes Hunos uttåg i samband med hungersnöden under kung Snio (Jfr Saxo, 418 sq.), och cimbrerna motsvaras av longobarder. ■6 Iljärne Till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=