80 väl i Frankrike av germanskt ursprung. Ett mera speciellt uttryck för det som tecken på jurisdiktion, fridshägn eller beslagläggning anbragta sköldemärket är, förefaller det, i fransk juridisk terminologi pannonceau,^- som även kan åsyfta det franska konungavapnet i dylik användning. Även nordgermanerna ha känt den upphängda eller uppsatta skölden som tecken för besittningstagande och fridshägn. Vi veta detta ej endast genom skeppsfridsreglerna i svealagarna och norska bjarkeyjarrätten. Ett mycket gammalt vittnesbörd föreligger i Nestorskrönikan i ett sammanhang, som tillika erbjuder ett märkligt intyg om en annan uråldrig germansk rättssedvänja, vapeneden.^^ Olegs ledungsfärd från Kiev mot den bysantinska kejsarstaden (906) skildras i lysande färger, som dock ej förmå helt undanskymma framgångens ofullständighet. Tydligt nog kommer denna till synes i krönikans egen redogörelse för det vid tillfället slutna fredsfördraget, vars bestämmelser om villkoren för de ryska nordmännens kommande besök i Konstantinopel ha sin förklaring i att, ehuru tillräckligt allvarligt att framtvinga betydande eftergifter, angreppet dock strandat utanför stadens murar. Men krönikeskrivaren dröjer tjusad vid den väldiga tributen, som av Oleg avkrävdes grekerna, vid de dyrbara seglen av siden och fint linne, som han vid avfärden bjöd dem att lämna till hans flotta, vid varje drag, som kan låta företaget te sig som en fullständig seger. Därför ger han också följande skildring av fredsslutet och vikingahärens uppbrott: Ccsari ze Leonu sii Aleksanudromi mirii sutvorista su Oligomi, imuse sja po dani i roté zachodivuSe mezdu soboju, cclovavuse sami krestii, a Oliga vodivuSe i muza jego na rotn po rnsiskomu zakonu. i kljaSa sja oruzijemi svoimi — — — i Htverdiså miru. i rece Oligu: sMijte prja pavolocity Rusi, a Slovcnomii koprininy. i hysti tako. i p o v c s i ^ c i t u s v o j v ii v r a t é c h ii . pokazuja p o b e d u . i poide otii Cesarja Grada.^* Krönikans uppgift om sköldupphängningen räcker väl icke till att bestyrka dess förekomst i det historiska förloppet vid fredsslutet 906, även om antagandet av en på denna punkt verklighetstrogen tradition på intet sätt innebär någon orimlighet. Men den visar i varje fall, att man i Ryssland vid början av 1100-talet mindes och åtminstone i viss mån alltjämt förstod en symbolisk sed, som liksom vapeneden måste hava följt rikets 52 53 Chron. Nestoris, XXI. (Ed. Fr. Miklosich p. 16. 1860). övers.: »Kejsarna Leo och Alexander slöto så fred med Oleg. De förbundo sig att betala skatt och man avgav ömsesidigt ed, i det kejsarna kysste korset, medan Oleg och hans män efter rysk sed svuro på sina vapen — — — och bekräftade freden. Och Oleg sade: ’Syn segel av siden åt Rus, men av fint linne åt slaverna: Och det skedde så. Och han hängde sin sköld på stadsporten till tecken på sin seger och drog bort frän Konstantinopel». — Notisen om sköldupphängningen har uppmärksammats av Steenstrup, a.a., 1, s. 361.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=