77 tankes följa sin huvudmans sköld. Ty visserligen kan en sådan här i ett frisiskt stadgande kallas »huvudlös» i den meningen, att ingen laglig hövding leder dess färd,'*^ men med ett mera egentligt namn heter den i ett annat lagbud från samma folkområde »orätt här»,^® och lagarna bemöda sig genomgående att särskilja det brottsliga företagets ledare från övriga deltagare och att ålägga honom det drygaste ansvaret. Innan arischild fick den användning vari det synes föreligga på de ställen, från vilka ordet nu är känt har det betytt skaran av vilken den så benämnda missgärningen begicks, alldeles som hariraida i de ripuariska frankernas lag är den brottsliga skaran men i den gamla bajerska lagen själva dådet. Bakom denna närmaste betydelseövergång ligger emellertid, såsom nyss sades, en tidigare: skaran har fått namn av härskölden som den följde. Det torde ej kunna betvivlas, att det närmaste samband råder mellan denna sköld och den som i ett mycket närbesläktat sammanhang möter oss i Skånelagen, när den riktar sitt straffhot mot den, »som rider till med härsköld och bränner upp annan mans egendom»,"*^ även om det ej är säkert, att här är fråga om en skareförbrytelse utan ordet möjligen kan syfta på den enskilde våldsverkarens beväpning. Även i arischild betecknade det ju enligt vår förklaring ursprungligen ledarens sköld. Men mellan Skånelagens »rida till med härsköld», och de isländska sagornas, bera herskjold i moti eimim, fara [me3] herehildi, fara land herskildi vid tillfället tillfogat 3) anstiftarnas bötesskyldighet för av de angripande förövad misshandel. Härpå tillägges: Hoc autem ideo prospeximus tam de disciplina quam de compositione, qttia non potuimus collcctionem mulierum ad arscild consimilare, neque ad seditionem riisticanoriim, quia istas causas viri facinnt, nam non mulieres. I detta fall är det alltså förövarnas kön som hindrat gärningens hänförande till något av de till jämförelse upptagna brotten, medan avvägningen av anstiftarnas bötesskyldighet torde vara avsedd att ankomma pä gärningens i övrigt framträdande närmare överensstämmelse med något av dessa. Att arischild betecknar en skareförbrytelse framgår av att den å anförda ställen behandlas som jämförlig med andra dylika och bekräftas av en glossator som återger den langobardiska termen med adunatio. (Glossar. Cav. 7, Vatican. 8 MGH Leg. T. 4, p. 653). Ifrågavarande skareförbrytelse kan ej vara Identisk med någon av dem som i nyss berörda stadganden sättas i motsats till eller vid sidan av arischild, nämligen wifatio et expulsio, concilitim rusticanor ttm, seditio rusticanorum, mulierum collectio. Då utom arischild inga andra skareförbrytelser än de nyssnämnda och det i Ed. Roth. 19 angivna, brottsliga företaget omtalas i de langobardiska rättskällorna, måste arischild tydligen beteckna just detta. Även denna slutsats vinner stöd av glossor till Liber Papiensis, i vilka arscild karaktäriseras genom ur Ed. Roth. 19 hämtade uttryck eller med en hänvisning till nämnda stadgandes Inledningsord: id est introitus in vieum cum manu armata aut cum exercitu. 4.5.7.8. id est manu armata. 3. Si quis pro iniuria sua vindicanda. 5—8. (MGH, Leg. T. 4, p. 465). eller dråp, 2) offentligt kroppsstraff för våldsverkerskorna. men 45 46 47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=