76 själva brottet användas sammansättningar med detta ord i dess äldre eller yngre former {haritraib,^^ hariraida eller heriraita hereteama h^erverki).^^ I en av de longobardiska rättskällorna betecknas det som arischild,^* »härsköld», tydligen därför, att även denna våldsverkande »här» •*“ Ed. Roth. 379 (MGHLeg. T. 4, p. 88). Lex Ripuar. 44: Si quis hominem ad domtim propriam cum hariraida ifjterficeret, auctor facti ut triplicem weregildum multetur, et tres priores 90 solidos culpabiles iudicentur. Et quanti ei sanguinem funderent, unusquisque weregildum eum conponant. Et quanticumque post auctorem et sanguinem effusuris vel post tres prioris fuerint, unusquisque ter quinos solidos multetur, et quicquid ibidem talaverent restituant. (MGH Leg. T. 5, p. 254). Lex Baiuwar. IV. 23: Si quis liberum [hominem] hostili manu cinxerit, quod heriraita dicunt, id est cum 42 clypeis, et sagittam in curte proiecerit, aut cuiuscumque telarumgenus: cum 40 solidis conponat, duci vero nihilo minus. Ine 15 (D. Ges. d. Angels., 1, s. 96). K. Er. Sjell. L: II: 16: IJm man görs hxrwirkx i hans garth. Far man til bondans garth at göra nokat wald i. tha ma that ay math minna harwarka wartha an math fam man. ok hwar thara haua thry folka wapn. takar han thar nokar i. allar han hoggar thar nokar i. allar brytar math wald. math fam man. tha hin thar houathz man ar i. han böta fyrtyugh mark. ok hin math andra fulgha weta til. thre mark (anf. ed., 2, s. 80 f.) Leg. Liutpr. 134, 141 (MGH Leg. T. IV, p. 166, 171). E. Osenbruggen, Das Strafrecht der Langobarden, s. 40, 53. 1863. Termen arischild belyses på dessa ställen endast indirekt, i det andra där behandlade förbrytelser förklaras icke falla under nämnda begrepp. Liutpr. 134 omtalar det fall, att vid tvist mellan bönder i samma by rörande ett fält, ett vinberg, en äng, en skog eller dylikt ena parten sammanrotar sig för att taga området i besittning medels uppsättande av en halm- eller lövruska (wifa: om denna rättssymbol sc bl.a. Osenbruggen, a.a., s. 138 f.) och med våld fördriva motparten därifrån. På den omstridda platsen uppstår »bråk» {scandalum) med slag eller stötar (plagus aut feritas); tilläventyrs kan en man bliva dödad (vel homo occisus fuerit). Härpå övergår stadgandet till bötesbestämmelser, vilka motiveras med en kort diskussion av brottets juridiska natur: et non potuimus causam istam adsimilare, neque ad arischild, neque ad consilium (concilium) rusticanorum, neque ad rusticanorum seditione: et plus congruum nobis paruit esse de consilium malum, id est de consilio mortis. Man synes vara ense om att med arischild åsyftas just det i Ed. Roth. 19 angivna brottsliga företaget. Skillnaden mellan detta och det i Liutpr. 134 behandlade — båda äro skareförbrytelser — torde väl egentligen ligga däri, att det förra har karaktären av ett formligt krigståg till utövande av enskild hämnd mot person för liden olörrätt, medan det senare har sitt syfte i besittningstagandet av den omstridda saken, en olikhet, som konkret framhäves genom de motsatta symbolerna, sköld och wifa. Då emellertid det främst på saken gående uppsåtet i den män det för sitt förverkligande kräver motpartens bortdrivande måste anses innefatta en därav betingad föresats till eventuellt våld mot person och dödande, anses gärningen stå nära och med hänsyn till påföljden böra hänföras under consilium mortis (om detta begrepp, se Osenbruggen, a.a., s. 36 ff. — De båda andra till jämförelse upptagna fallen, concilium, resp. seditio rusticanorum återfinnas Ed. Roth. 279, 280; om dem se Osenbruggen, a.a., s. 39). — I det andra stadgandet, där arischild omnämnes Liutpr. 141, behandlas det fall, att män, som av fruktan för stadgat straff ej själva våga sammanrota sig till väpnat överfall pä främmande by eller hus, uppeggat sina kvinnor till dylikt angrepp på i antal underlägsna motståndare, vilket medför 1) bortfall av bötesskyldighet för kvinnorna av de angripna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=