75 Ariman[n]us. Idest qui scutumdominicumsequitur?^ I den tyska medeltidsdiktningen och folksagan spökar denna sköld i apokalyptiska syner, som från början torde knutit sig icke till Fredrik Barbarossa, utan till hans sonsons och namnes sällsamt bländande gestalt.^^ Kejsaren, som i tidernas fullbordan kommer som sitt folks och kristenhetens räddare, skall hänga sin sköld på det torra trädet vid Babylon eller Jerusalem. Skilda sägner och symboler ha här bundits samman. Det torra trädet sträcker sina rötter ned i Alexanderssagan och i åldriga korslegender. Sköldupphängningen har anknutits vid eller trätt i stället för den bysantinska profetian om den siste romerske kejsaren, som nedlägger krona och spira på Golgata berg. Men i den tyska framtidsdrömmen försvinner tanken på det timliga herradömets slutliga abdikation. Skölden på trädet blir inseglet på det vapenvunna väldet över den heliga graven eller österlandets urgamla kungastad. Den fornkristna domedagsprofetians nedlagda kejsarkrona bleknar bort och skymmes av den germanske härkonungens fridstecken, som i sagans värld får samma innebörd som en gång i verklighetens på fältet vid Roncaglia. Att den sköld, som härmannen följer kunnat kallas hans kunglige herres »härsköld», synes vara så gott som självklart. Förbindelselänken med den nordiska härskölden finna vi på det straffrättsliga området. Longobardisk rätt känner liksom frankisk, anglosaxisk och dansk en kategori av förbrytelser, som kännetecknas därav, att de förövas av en till väpnat våld sammanrotad skara.^® Uppgår denna skara till ett visst, ehuru efter olika lagar växlande antal, kan den kallas en »här»,^® och för Glossar. Cavense, 6; Vaticanum, 7 (Ed. F. Bluhme, Monum. Germ. Hist. Legum T. 4. p. 653 1868, H. F. Massmanni [Haupts] Zeitschr. f. deut. alterth. 1, s. 550). H. F. Feilberg, Holger Danske og Antikrist (Danske Studier 1920) N. Ahni.und, Oljoberget och Ladugårdsgärde s. 5 ff., 15. 1924. F. Kampers, Die deutsche Kaiseridec in Prophetic und Sage, s. 19, 81, 102, 105, 109, 122, 139, 149, 156. Deutsche Sagen. Hrsg. von d. Briid. Grimm^ (Ed. R. Steig. 1905), s. 364. Se härom W. E. Wilda, Das Strafrecht der Germanen (1842), s. 612 ff; H. Brunner, Deutsche Rechtsgesch., 2 ( =Systemat. Handb. d. deutschen Rechtswissensch. Hrsg. v. K. Binding, Abth. 2, Th. 1: 2. 1892), s. 570, 651. Ed. Roth. 19: Si quis pro iniuria sua vindecanda super quemcnmque cam mano armata cocurrerit, aut exercitum usque ad quattuor homines in vico intraverit, ille prior moriatur, aut certe conponat solidos noningentos Et illi, qui cum ipso fuerint — unusquisque oetugenta solidos conponat — — — (MGH, Leg. T. 4, p. 16). Ine 13,1: Deofas we hata?) o(5 VII men; from VII hloö oS XXXV; si?)?)an bi?) here (Die Gesetze d. Angelsachsen. Hrsg. von F. Liebermann. 1 s. 94. 1903). Jfr nedan (n. 41) Lex Baiuwar. IV: 23 och (n. 43) K. Er. Sjell. L. II, 16. — Även andra från den militära organisationen hämtade beteckningar förekomma, såsom contuhernium (Lex Sal. XIV, 5, 6; XLII, 1, 3), eg. ’tältlag’ (Brunner, anf. st.), som hänvisar till Vegetius De re militari II, 8, och påpekar att den gamla lat. övers, av det anf. anglosax. stadgandet återger hlo<S med cohors eller collectum contuhernium. 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=