74 Ur tyska medeltidskällor äro nämligen ett par ställen kända, som tyda på att även vanliga riddare på resor brukade hänga ut sin sköld utanför sitt härbärge, enligt vad i ett fall tydligt framgår som tecken till att de för tillfället tagit utrymmet i besittning;stora herrar kunna i samma mening låta plantera sitt baner på platsen.^* Om man skulle våga antaga, att denna sed varit tillämplig även i härlägret, synes det möjligt att även den vakthållning, som storvasallerna enligt Otto av Freising avfordra sina män, varit en sköldvakt vid herrarnas tält, alldeles som dessa själva fullgöra sin tjänst kring skölden vid konungstältet. Vare sig sköldar varit uppsatta även vid stormanstälten eller icke, måste man tänka sig en sådan organisation och fördelning av vakttjänstgöringen. Dess användning som metod för härmönstringen kräver detta, då ju en sammanhopning av hela länshären kring den särskilt nämnda sköldpålen måste varit en praktisk omöjlighet. Fattad såsom nu skett erbjuder mönstringsvakten vid Roncaglia i själva verket en sällsynt levande spegelbild av den medeltida länsstaten i dess undan för undan stigande system av särskilda lydnadsplikter. Enskildheterna i övrigt må emellertid kunna tänkas anordnade hur som helst: i lägrets mitt reser sig i varje fall enligt vårt antagande den höga pålen med sin sköld. Utan tvivel är det konungens sköld, tecknet till hans närvaro i sitt krigiska härbärge {mansio), så till vida i grunden en symbol för den kungliga husfriden, kanske också ett tecken för hans jurisdiktion, när härlägret genom de klagande italienska ständernas tillströmning framstår som »hov» {cnria),^^ säkert tillika ett tecken till hans befälsmyndighet över den lägrade länshären.^^ Men den härförarens sköld, som, när den reses i lägret, från olika sidor betecknar hans hägnande fridsmakt, kan ej gärna vara någon annan än den, som den tågande hären tänkes följa, när den longobardiske rättsglossatorn uttalar: Se A. Schultz, a.a., 1, s. 627 och J. & W. Grimm Deutsches Wörterb. IX, 112 där följande ställen anföras: 1) ouch was då niden in der stat von manger hant parat richer kurzwile gemtoc, då man die miizicre truoc, und die schilde ze stråzen hienc . . . (Ur: Diu Crone von Heinrich von dem Tiirlin. Hrsg. von G. H. T. Scholl, 1852, 659—63. S. 9. Bibi. d. litterär. Vereins in Stuttgart, 27); 2) so der herre zu hofe varen wil, so sendet er ainen botten fiir, in die herberge, und tut im ainen schilt malen. so denne die andern herren da fiir varent, so sehent si des herren schilt, und varent fur sich in ain ander herberge. (Cit. eft. J. A. Schmeller, Bayer. Wörterb., 2^, s. 407 ur en hdskr i Miinchens K. Hof- u. Staatsbibl.) Ett i Grimm, Wörterb., IX, 111 anfört ställe ur Ulrich von Zatsikhofens Lancelot rörande sköldar på tält synes mig icke bevisande. A. Schultz, anf. st. m.n. 4. För en senare tids uppfattning rent av som »riksdag», så F. v. Raumer, Gesch. d. Hohenstaufen, 1®, s. Jfr Grimms ovan s. 73 n. 29 anförda tolkning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=