71 bart inför konungadömets ingripande även på detta, och i exekutivt hänseende — så snart den folklige domarens ännu bestående befogenhet att tillerkänna målsäganden rätt till självpantning eller självhämnd vid dom ej räcker till, utan offentlig makt måste tillgripas —helt beroende av den kungliga förvaltningen, konungen själv eller ämbetsmännen i konungsfridens tjänst. Å ena sidan vore därför ej alltför överraskande, om redan nu en symbol för denna hägnande kungliga fridsmakt vunnit sin plats på tinget. Å andra sidan var dock rättsskipningen där alltjämt en folkets jurisdiktion enligt folklig och blott folklig rätt, liksom domstolsledningen låg i en folkvald ämbetsmans hand. Som tunginens eller centenariens sköld kan den salfrankiska tingsskölden dock icke fattas: den frid, varur hans ämbete framgått, var icke hans utan folkets frid och intet tyder på att han någonsin utvecklat en självständig fridsmakt. Men som symbol för den abstrakta folkmakten passar föga det rent personliga skyddsvapen, som jämte spjutet av ålder var och förblev den frie germanens individuella kännemärke framför andra.^® Förkastas tanken på konungsskölden torde därför knappt återstå annat än att bakom sinnebilden spåra en sakral föreställning. Som rättsordningens och tingsfridens gudomlige hägnare framstår i den forngermanska religionens sparsamma källor ej otydligt den från indoeuropeisk tid ärvde himmelsguden, av germanerna äldst kallad ^'Tivaz eller *Tiuz (skr. Dyaus, gr. Zeui;, lat. Jupiter, fht. Ziti, fn. Tyr). Som tingets gud är han också härens, krigsguden, och kallas därför med interpretatio Romana Mars. Frisiska legosoldater i Britannien hava i tredje århundradet e.Kr. rest honom ett altare, vars inskrift hyllar folkförsamlingens skyddande gudom som Mars Thingsus. Även i Norden synes Ty en gång ej blott varit krigets utan även tingets gud, att döma av namnet på Själlands viktigaste tingsplats, Tislund vid Ringsted. Men här uppträder han enligt en icke osannolik åsikt också under en annan skepnad, såsom C///, den gudomlige idrottsmannen, bågskytten och skidlöparen, men också krigaren, god att åkalla i envig. Flans namn (urg. got. wulpus, ’glans’, ’härlighet’) har kanske från början endast varit ett binamn på det strålande himlaljusets gud. En eddasång omtalar eder svurna vid Ulls ring; man har sammanställt den med den ring, som låg på altaren i det isländska templet, som goden å tinget skulle bära på armen, rödfärgad i offerdjurets blod, och vid vilken eder i rättstvister skulle avläggas, om också på den tid, dessa uppgifter gälla, under åberopande av andra gudar. Även Ull torde alltså måhända en gång skänkt sitt hägn åt rättsordning och ting. Härpå tyder väl även namnet på det upländska tingsstället Lex Sal. 50, 1; 58. Sohm, a.a., 100 f. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=