70 torde böra fattas som tingsfridssymbol, synes den germanska rättssymbolikens konkreta följdriktighet även här giva fog för frågan, vems denna sköld är. Det lärer icke vara helt uteslutet, att den fattats som konungens. Saliska lagen betecknar visserligen ännu ett tidigt stadium i den utveckling, varigenom konungadömet mer och mer överskyggade och i sin tjänst upptog all annan samfundsmakt i det frankiska riket och som med karolingerna nådde sin höjdpunkt. Men redan nu voro åtminstone utgångspunkterna för konungadömets kommande jurisdiktionshöghet förhanden. Redan nu hade konungen utbildat en egen domstol,^^ som snart, om ej redan, skulle framträda ej blott i tävlan med den folkliga, utan även såsom denna i olika former överordnad. Redan nu låg tredskoförfarandets slutpunkt, fredlösläggningen av den, som vägrat följa stämningen till folktinget eller lyda dess dom, helt i konungens hand.“^ Redan nu hade all offentlig verkställighet av hundaretingens utslag, liksom förvaltningsmakten i övrigt, helt övergått till den kunglige greven, som under århundradet efter lagens uppteckning, på 500-talet, skulle träda i tunginens eller centenariens ställe vid ledningen av själva tinget, där domar snart skulle avkunnas ej blott enligt folklig landsrätt utan även enligt konungsstadgad jus honorarium. Saliska lagen visar oss alltså en tion, trängd tillbaka till själva kärnan av sitt verksamhetsområde, omedelfolklig jurisdikvändning av en sköld som laglig våg i själva verket icke är känd. De ställen i ett flertal kontintalgermanska och nordiska rättskällor, (samlade hos Grimm a.a., 1, s. 77 f.) till vilka man hänvisat för att stödja denna åsikt om den saliska tingssköldens ändamål tala icke om vägning utan om en på klangen av en i en sköld kastad penning eller benbit grundad prövning, i förra fallet av myntets äkthet och fullvikt, i det senare av botsanspråk för sår, varur stycket avgått. En förmedling av de båda åsikterna, enligt vilken den som våg nyttjade skölden skulle vara identisk, med den som symbol för tingsfriden tjänande, har likaledes avvisats såsom icke gärna tänkbar, då det å ena sidan ej kan ha ansetts lämpligt att under domstolsförhandlingarna nedtaga denna, vilket av tingsmenigheten kunnat missuppfattas som tecken till domstolens upplösning, å andra sidan jurisdiktionstecknet ej torde kunna föreställas oansenligare än en vanlig stridssköld, men i så fall knappast kan ha ägt erforderlig känslighet för avvägning av enskilda mynt. Sannolikt är därför den gängse åsikten att skölden omtalas som kännemärke på rättshandlingarnas natur av domstolsförfarande å i laga ordning kallat och öppnat ting (mallus) och följaktligen bör uppfattas som regelmässig symbol för jurisdiktion eller åtminstone tingsfrid. Jfr satsen tres homines tres causas demandare debe[n]t, som likaledes torde syfta på tingets lagliga inledning, vare sig genom av domaren framställda s.k. ’Hegungsfragen’ eller genom ceremoniella skenrättegångar (så Geffcken i a.a., s. 170). Ganska allmänt antages, att domstolsskölden varit upphängd vid domarens plats, enligt vad Grimm ifrågasatt möjligen på ett i marken nedstucket spjut. (J. Grimm, Deutsche Rechtsalterthiimer 4. Ed. A. Heusler & R. Hubner, 2, s. 483 f. 99 [851]; jfr G. Waitz, Deutsche Verfassungsgeschichte* 2:2, s. 167. 1882, R. Sohm, Die altdeutsche Rechts- und Gerichtsverfassung-, s. 371. 1911.) Lex Sal. 46: ante regem. Lex Sal. 56.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=