66 under uppenbar efterbildning, i blodsfrändskapens ställe trädande fredlig eller krigisk gemenskap inom en krets av människor har skapat ett starkt andligt samband i lycka och olycka, ära och vanära, från sin religiösa sida fattat som helgd, ofta med stegrad intensitet projicierat ut från det rent mänskliga till särskilda tider, rum och ting. Särfriderna äro icke rättsinstitut utan liksom själva folkfriden, som de i flera fall torde föregått i tiden —om man eljes vågar lita på de många tecknen till att ätten hos germanerna är äldre än riket och folkstaten —faktiska förutsättningar och anknytningspunkter för rättsinstitut. Därav följer icke att särskilda institut behöva komma till utbildning för varje möjlig kränkning av den särskilda fridskretsens område och tillvaro. De uppstå endast på sådana punkter, där de rättsbildande samhällsfaktorerna funnit behovet av ökat skydd särskilt kännbart: yttre tecken för friden, icke friden själv, vars slutna inre sammanhang består utöver den och vilar i sig självt. Det torde därför ej kunna betvivlas att liksom ledungsskeppet vid landläge måste fattas som en alltigenom särskild fridskrets inom folkfriden, fastän den från straffrättslig synpunkt enligt landsrätten endast vid dråp manifesterar sig som sådan genom stegrad påföljd, så är det också en och samma frid, som genomgående hägnar rättstillståndet på det utgångna ledungsskeppet, fastän konungen tager ensaksbot endast för grova fridsbrott. Ty så länge ledungen är ute står den helt under konungens eller hans ombuds befälsmakt, skeppen äro tagna i besittning för konungens räkning, manskapet har inträtt i konungens tjänst. Om friden på skeppen med hänsyn till dråp och fullsårshugg är konungsfrid, måste den därför vara det även i avseende å ringare missgärningar. Men dessa sonas också utanför det folkliga jurisdiktionsområdet endast med böter, som treskiftas, ehuru nu inom den nybildade domskretsen. Och även vid de grova fridsbrotten treskiftas allt utom den särskilda konungsboten. Männen i konungens ledungstjänst äro fria män; därför bilda de även under konungsfridens hägn ett rättssamhälle, där ej blott målsägande njuter vad honom tillkommer, utan även »håsätarna» taga den dömande allmogens rätt, liksom styremannen, som i konungens stad för befälet, tager konungens. Men därför att den frid, som råder, är konungens frid och ingen annans, kan han, där han för vissa brott funnit nödigt att så stadga, för sig personligen kräva ännu en särskild bot. Den kungliga ensaksboten är således icke ett så uteslutande kännemärke på konungsfriden, att man av den förras frånvaro kan sluta till den senates. Den är endast ett i vissa fall och under vissa villkor tillträdande tecken, som, där man eljes äger skäl att antaga fridens enhetlighet, särskilt bjärt belyser dess genomgående karaktär av konungsfrid. Lika litet är böternas tredelning ett säkert bevis, att den frid, som brutits, är en folklig frid av säregen art. Å ena sidan ha vi sett böter tredelas å det utgångna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=