63 över ett fäste eller hissas å skeppsmaster, igenkänna en och samma sinnebildliga handling, i enskildheterna något olika gestaltad efter växlande yttre förhållanden och äldre eller yngre tiders åskådning, är det långt ifrån säkert, att man i detta sammanhang bör inpassa den röda sköld, likaledes uppenbart av symbolisk innebörd, som Bjärköarätten omtalar i samband med handelsskeppets jurisdiktion. Förut har visats, att det språkliga uttryckssättet icke lämnar något stöd för dess sammanställande med de sköldar, som enligt berättande källor i vissa fall hissas å skeppsmaster. Jämföras närmare omständigheterna i dessa källor med dem som angivas i det norska stadgandet, framträder en positiv olikhet. Hos Saxo och Ordericus Vitalis hissas skölden i masten på fartygutepå sjön, varesig för att låta en kustbefolkning eller besättningen på en främmande flotta veta, att de nalkas i fredlig avsikt, eller för att under en sjöstrid utkämpad med pilar och kastvapen, alltså pä något avstånd från fienden, giva tillkänna en önskan att kapitulera. Enligt sakens natur skulle man snarast förmoda, att en dylik signal torde ha en mer eller mindre momentan karaktär, dess ändamål är fyllt, när avsikten blivit uppfattad och överenskommelsen träffad, alldeles som den enskilde naturligtvis sänker skölden, när han kommit till tals med sin motpart. Bjärköarättens skepp har lagt till vid land och skall hava den röda skölden »uppe» så länge det ligger kvar, huruvida den uppsättes först vid landningen och tages ned igen, när man går till sjöss, framgår icke av ordalagen. Skölden över fästet vid Aschloh erbjuder i ett avseende en närmare parallell: även här saknas rörelsemomentet och signalen har en viss varaktighet, som dock betingas av det svekfulla uppsåtet för tillfället och ej medgiver någon slutsats beträffande förhandlingsskölden på skeppsmasten. Än mindre kunna de antydda överensstämmelserna under i övrigt starkt avvikande förhållanden erbjuda tillräckligt underlag för en identifikation av handelsskeppets sköld med de förhandlingstecken vi nu lärt känna. Texten i vårt stadgande erbjuder i själva verket alls ingen hållpunkt för antagandet att den sköld, som där omtalas, överhuvud skulle vara ett förhandlingstecken. När man menat, att den skulle vara det tecken, varigenom fridsavtalet (gr/A) vid en tillfällig handelssammankomst (kaupstefna) inledes, och som behåller sin plats, så länge fridstillståndet varar för att åter »sjunka från masten», när friden är ute och »det gamla krigstillståndet» ånyo inträder,^^ då har man inskjutit en rad av oberättigade förutsättningar, som ej med ett ord antydas av Bjärköarätten. I stället omtalas där den röda skölden i påtagligt sammanhang med skeppsjurisdiktionen. Närmast bör därför tillses huruvida material finnes fÖr dess förklaring i detta sammanhang. Det är då naturligt att i främsta rummet ** Lehmann, a.a., s. 60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=