62 de källor, som tala om fredstecknets hissande å skeppsmaster, angivcs skölden uttryckligen som röd, medan de isländska sagorna i många fall lika uttryckligt omtala fridsskölden som vit. Härtill kommer, att den röda skölden ofta, och ej blott i nordiska källor, omtalas som symbol för krig och ofred {raud rqnd synonym till herskjqldr) någon gång i direkt motsättning till den vita fridsskölden.Utgår man från att det främst betydelsebärande momentet i förhandlingstecknet låg i sköldens lyftande eller upphissande synes emellertid denna motsägelse få sin lösning. Den karaktäristiska krigsskölden var och förblev röd; lyftes en sådan sköld i vädret eller hissades den upp på en mast eller stång betydde det fredlig avsikt eller inbjudan till förhandling. Användningen av en särskild vit sköld för detta ändamål blir då en sekundär företeelse, uppkommen under inflytande av kristlig färgsymbolik. Omman sålunda torde ha skäl, att i uppgifterna om de sköldar som till tecken på förhandlingsvillighet lyftas av enskilda personer, upphängas 10 " Varken hos Ordericus Vitalis eller i Saxos berättelse om Gelderus och Hotherus behöver den tillfogade anmärkningen om signalens innebörd av fredstecken hänföra sig till uppgiften om sköldens röda färg utan kan lika väl eller hellre fattas som en tydning av upphissningsmomentet. I det väsentliga överensstämmer denna förklaring med Hj. Falks (Waffenkunde, s. 132, n. 1). Dock anser jag ej nödvändigt att antaga, att den röda skölden först genom den utpräglade motsättningen till den vita kristna fredsfärgen fått sin betydelse, som krigssymbol. Om krigarsköldarna i allmänhet voro röda kan detta å ena sidan hava sin naturliga grund i den näraliggande associationen mellan krig och blod, å andra sidan tillräckligt motivera att dessa i ögonen fallande sköldar i diktning och rättskällor få beteckna ofred. —En sammanblandning av de båda symbolerna den röda krigsskölden och den lyfta eller upphissade skölden, varvid upphissningsmomentets betydelse gått förlorad, torde föreligga i Helga kvifia Hundlngsbana I 34 (Die Lieder der Edda, ed. B. SijMONS, s. 262), där det berättas hurusom Sinfjptle på ledungsskeppet, tydligen i fientlig avsikt »slgng upp vip rp \ raupom skilde». Det är möjligt, att detta drag, såsom E. Wessén för mig framhållit, utgör ett vittnesbörd om diktens tillkomst i kristen tid, sedan genom motsättningen till den vita fredsskölden uppstått en tendens att i varje användning av den röda skölden inlägga en betydelse av fientlighet. Jfr det av Falk (a.a., s. 128) anförda stället ur bjalar Jöns s. cap. 10: peir vdru kallaSir griÖrudingar er hlupu d, adra menn um metr, pa er hvitum skildi (förut och efteråt omtalad som frid[arj skjgldr) var upp haldit ok til pess at rauör skjpldr var d lopt borinn um morguninn, er hldsinn vari herbldstr til ujridar. Att det även långt fram i tiden kunde förekomma, att en röd sköld hissades som tecken på fredlig avsikt framgår av Ordericus Vitalis’ ovan anförda skildring, som hänför sig till 1098. Man kan emellertid här ej undgå att se ett sammanhang mellan uppgifterna om sköldens röda färg och kustbornas förskräckelse. Författaren har troligen velat antyda att teckengivningen varit av ovanligt slag och därför blivit missförstådd. Även Saxo åsyftar kanske, när han särskilt nämner, att upphissandet av den sköld, han samtidigt omtalar som röd, var ett fredstecken, att giva en förklaring av ett på hans egen tid föråldrat bruk (så Velschow, anf. st.), som emellertid i hans skildring framstår som utan vidare begripligt i den avlägsna forntiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=