52 singelagens eller Västmannalagens ofullständiga eller sekundära skeppsdomstolsstadganden kan man spåra en inskränkning liknande den danska. Anmärkningsvärt är, att ledungstidens processuella moratorium i hundaren och skeppslag enligt västmannarätten, åtminstone av det bevarade stadgandets ordalydelse att döma, haft karaktären av en frihet från lagsökningar i hemorten allenast för dem, som personligen fullgöra ledungstjänst, så länge de äro stadda i detta ärende, icke som enligt den upländska och södermanländska rätten av en med förut angivna undantag allmän tingsvila i de av fullt ledungsutbud berörda områdena. Man frestas lätt till antagandet, att Västmannalagen bevarat institutets äldsta form, dess egentliga kärna. Från början skulle då endast de i ledung farna i den lagligen påbjudna färden ägt ett laga förfall, som fritagit dem från att besöka hemortens ting och där stå till svars mot vederparters käromål; först längre fram skulle det befunnits tjänligt att i större utsträckning inställa den rättsskipande verksamheten under de tider, då i alla händelser väsentligt avbräck måste vållas den, i det att bevisningen försvårades eller omöjliggjordes och många rättssaker ej ens kunde tagas upp i följd av det eljes tingspliktiga ledungsmanskapets frånvaro. Vid denna konstruktion av det rättshistoriska förloppet har man utgått från en uppfattning av det processuella ledungsmoratoriets innebörd, enligt vilken det redan från början varit motiverat ur praktiskt rationella synpunkter, av hänsyn till billighet och lämplighet. Betraktade ensamt för sig och med hänsyn blott till de drag, som framträda i tingmålabalkarna, kunna svealagarnas stadganden onekligen synas tillräckligt förklarade av en dylik uppfattning. Men även från denna utgångspunkt kan det historiska förhållandet mellan institutets på olika sätt avgränsade former i de olika lagarna konstrueras annorlunda. Västmannalagens stadgande kan tolkas som det längst gångna uttrycket för en relativt sen tendens att inskränka moratoriets räckvidd, som också kommer till synes i andra svealagars alla frider gällande sakliga undantag för mål om konungens utgärder och, i Södermannalagen, mindre mål av alla slag. Beaktas tjuvnadsundantaget, som i varje fall enligt Södermannalagen torde gällt också under ledungsfridens rättegångsvila, och framför allt om även det danska moratorieinstitutet indrages i jämförelse, förändras bilden väsentligt. Det undantag just för tjuvnad och enligt seländsk rätt, ursprungligen väl även enligt jutsk, uteslutande för tjuvnad, som kännetecknar den danska rättegångsvilan både under ledungshelgen och under andra helger och som motsvaras av skeppsdomstolens till samma slags brott begränsade kompetens enligt ledungsrätt, låter sig svårligen förklaras ur rent rationell hänsyn till praktisk lämplighet. Undantaget synes i stället häntyda på en motivering, som mera oreflekterat framgått ur traditionell åskådning i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=