41 framställningen av sistnämnda fall i Uplandslagen, jämförd med dess behandling i Södermannalagen, ger ganska påtagligt tillkänna, att man här har att göra med ett i upländsk rättstradition bevarat minne om en enstaka händelse eller rent av med ett alster av konstruktiv juridisk fantasi; den senare, kanske mindre sannolika, uppfattningen omfattas tydligen av Södermannalagens redaktör. Huru det än må förhålla sig med verklighetsbakgrunden för torvogäldsstadgandet, är det till hela sin art, med hänsyn till såväl innehåll som avfattning, sådant, att det med lätthet bör ha kunnat hålla sig levande genom långa tidrymder i ett folkmedvetande med det intresse för juridisk kasuistik, som kan iakttagas hos nästan alla germanska stammar och det har således erbjudit gynnsamma förutsättningar för bevarandet av ett ålderdomligt rättsuttryck.”® Om Västmannalagens skeppsdomstol, ehuru närbesläktad med rodarättens och bjärköarättens, själv ej tillhör någotdera systemet utan snarast är att uppfatta som ett institut i västmanländsk farmannarätt, har den ett giörnec. e til J)tes allir sighi^e pten man döpnen ivxrx. ok <xngin quikoen. för: han sipxn ö ubygdx. leeggia; meellum stens ok torfivo. bort sighlee pe. til komee andri. löpec upp ö. obygdee sktemptx sik. ok weepecr skopec. höra pe at rymbar iorpo. til sea per. fa mal aff manni. ivet nampna stamboa ok styriman. ok hassata. per aghu man a land föra. han a sialwar böter fore sik kraffia. han ar gildar at hundrapum ok fiurumtiughnm. SL MB XXX: Vm toruo gialö. Uarper man i skipi sinker aller sar. kan swa lange liggia at allum lepis par wiper, föra skipara han a lanö vp. oc i iorp laggia. fyr an han map allu döper ar. oc fara bort fran hanum. til comber skip annat i samu hamn. höra man af skipi py. man i iorp rynia. oc hialpa hanum v iorp. Kan sipan pen man wip fas oc kiara sialwer apte scapa sinum. wari gilder at prinni hundrapa markum. Taki halwa bot malsaghande. och halwa kununger oc hundare. patta heter torwo gialö. Hawar (B. add £e) talt warit. oc aldre takit. Södermannalagen har i sin mindre originella, mindre livfullt detaljrika framställning bevarat ett ålderdomligt bötesbelopp, »trennc hundrade marker», d.v.s. 360 marker (niodubbel fyrtiomarksbot), som eljes ej förekommer, medan detta i Uplandslagen är utbytt mot 140 marker (»hundradegäld», ursprungligen säkert tredubbel fyrtiomarksbot) enligt den troligen ganska unga regeln, att högre böter ej skola förekomma (UL MB XIIII: giald höghri); vid det äldre bötesbeloppet har åtminstone i södermannarätten den på gammal tradition tydande beteckningen »torvogäld» varit fäst. Det är alltså tydligt, att stadgandet i södermannarätten måste vara äldre än Uplandslagens avfattningstid. Då ett stadgande av denna egendomligt invecklade och speciella beskaffenhet ej med någon större sannolikhet kan föras tillbaka till ett stadium av gemensam upländsksödermanländsk rättsutveckling, och då den upländska redaktionen i övrigt bär en mera ursprunglig prägel, synes här föreligga ett spår av påverkan på södermannarätten från någon upländsk rättsuppteckning eller muntlig rättstradition, äldre än sammanarbetningen av de upländska folklandens rätt i Uplandslagen. »Stamboar» omtalas icke i de danska och västnordiska rättskällorna; i sagolitteraturen nämnas de däremot ofta; se J. Fritzner, Ordb.^ 3, s. 514 s.v. stafnbui, Hj. Falk, Seewesen, s. 7. — — Nu ar saght um hundrapa giald ok fiuratighi warpa ok angin
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=