39 mera, som stadgandet i övrigt uttryckligen gäller i fråga om gärningar, genom vilka enligt Uplandslagen och Södermannalagen konungsfriden brytes å ledungsskeppet och som därför äro belagda med den kungliga ensaksboten om fyrtio marker. Vidare saknas i Västmannalagen den stegring av bötessatserna och den lättnad i bevisningen, som enligt Uplandslagen och Södermannalagen känneteckna ledungsskeppets jurisdiktion. Dessa drag äro visserligen utelämnade även i Helsingelagens ytterligt kortfattade stadgande, men i Västmannalagen bör deras frånvaro måhända sammanställas med den uttryckligt betonade frånvaron av kunglig bötesrätt och jämte denna tolkas som tecken på, att det skepp, varomhär talas, är ett skepp utan förhöjd frid, i varje fall utan konungsfrid. Om stadgandet således icke, sådant det i lagen föreligger, hör till ledungsrätten, synes det icke heller vara att hänföra till bjärköarätt, åtminstone icke i betydelsen stadsrätt. Det är icke någon sådan bjärköarätts regler, utan »landslagens», den västmanländska landskapsrättens, som vid skeppsjurisdiktionens utslocknande träda i verksamhet. Måhända vågar man icke härav med säkerhet sluta att stadgandet för oss tillbaka till en tid, då Västmanland ännu ej ägde någon stad, där bjärköarätt rådde. Flera stadganden i Västmannalagen vittna om tillvaron av en eller annan stad i landskapet, och i ett av dessa göres bestämd skillnad mellan landslag och stadslag."- Intet av dessa stadganden tillhöra bjärköarätten uteslutande eller som sådan; de röra förhållanden mellan stad och land eller gemensamma för stad och land och ha influtit i lagen på grund av sin betydelse för landsrätten. Stadgandet om skeppsjurisdiktionen behöver icke vara mera ålderdomligt; avfattat från landsrättens synpunkt, kan det vare sig samtidigt en stad med bjärköarätt funnits i Västmanland eller icke, tänkas ha tagit hänsyn blott till det fall, att ett från landsbygden utgånget skepp återvänder till landsbygden. Däremot finnes i stadgandet ett drag, som i annat sammanhang tyder på relativt hög ålder och även i övrigt är av stort intresse. Skeppsdomstolens jurisdiktion gäller mål, som uppkomma och avgöras bortom Stockholm, och den efterträdes av landsrättens, så snart skeppet på hemvägen hunnit fram till och förbi denna punkt. Enligt Bjärköarätten, sådan den i sin för Stockholm gällande avfattning är känd, hör allt, som brytes inom Stockholms rättsområde, vidtagande vid Kungshamn, under stadens jurisdiktion. Att denna regel skulle gällt allenast för Stockholms egna byamän är helt uteslutet. I den yngre stadslagen börjar Stockholms rättsområde redan vid Aspösund (nära Dalarö) för alla såväl in52 II VmL KpB II § 1, MB XXIIII § 3, XXV §§ 5, 6, l)gB XII § 3 {at pylicom lugbom som j bynom gangter —at pylicom laghomsom a landeno gangier). Å. Holmbäck, Ätten och arvet, s. 121; A. Schuck, Studier rör. d. sv. stadsväsendets uppk. o. äldsta utv., s. 333, 340 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=