380 kvädets händelser måste förläggas till 400- och 500-talen, den isländska Alfheimar-traditionen i huvudsak till 700- och 800-talen. Men även för mitten av det första årtusendet e. Kr. kan åsikten om götarikets havskust näppeligen hävdas i den mening, att den egentliga götastammen skulle utsträckt någon större del av sitt bebyggelseområde till kusten. I JoRDANEs’ uppräkning av de skandinaviska stammarna anses västgötarna, sannolikt med rätta, åsyftade med beteckningen gautigoth. Jämte dem förekomma namn på åtskilliga andra stammar av vilka flera torde vara att förlägga just till den nuvarande svenska västkusten; av sådana stamnamn upptagas norra Halland (fervir) och åtminstone norra Bohuslän (ragnaricii). Till själva älvområdet eller södra Bohuslän har man velat förlägga några i handskrifterna starkt fördärvade namn som följa omedelbart efter gautigoth (dehinc mixi, evagre, ottingis). Man har här velat igenkänna än ett folknamn ögrytingar, som skulle åsyfta befolkningen på de stora bohuslänska öarna Orust och Tjörn och förutsätta ett folk grytingar på fastlandet innanför, än ett till det nuvarande sockennamnet örgryte i Göteborgstrakten hörande inbyggarnamn. Dessa identifikationer äro tvivelsutan i högsta grad osäkra, likaväl som man genom olika emendationer sökt ur bokstäverna eva få fram ett germanskt auia- eller auraskulle man måhända kunna förmoda någon sammansättning med ordet »älv», {alua- el. dyl.) Möjligheten, för att icke säga sannolikheten att hela västkusten utanför Västergötland hos Jordanes upptages av andra stamnamn än götarnas har man i alla händelser att räkna med. För att kunna förena denna möjlighet med Beowulfs ge^^f^^s-skildring, uppfattad som syftande på västgötarna, måste man tydligen tänka sig kustfolken som underavdelningar av dessa eller i varje fall politiskt anslutna till deras rike. Det kan ej heller vara uteslutet att i en senare tid något slags politiskt samband bestod mellan Alfheimar-riket och Västergötland; den isländska traditionen, som låter Alfheimarkungarna rikta sina företag norrut och inveckla sig i långvariga strider med kungarna på Vestfold synes nästan förutsätta att de haft ryggen fri mot västgötasidan. Om arten av dessa politiska förhållanden lönar det sig naturligtvis icke att spekulera. Ännu en faktor återstår att taga hänsyn till, när det är fråga om de politiska förhållandena i det gamla Viken och dess närhet vid den historiska tidens början: Danmark eller åtminstone en begynnande dansk riksbildning. Två källuppgifter, som på grund av sin avfattning kort efter de tidpunkter, de gälla, måste anses äga ett högt historiskt värde, tyda på ett danskt välde i dessa trakter under 800-talet. I de frankiska annalerna omtalas under år 813 Vestfold som den yttersta delen i nordväst av de danska konungarnas, bröderna Haralds och Reginfrids rike; de båda konungarna ha begivit sig dit och kuva där ett uppror av landets hövdingar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=