377 måste från vetenskapligt historisk synpunkt lämnas därhän, då, utöver frånskiljandet av ett mytologiskt element, som varken är starkt utpräglat eller företer tecken till att vara primärt, ingen möjlighet finnes att här döma om verklighetsvärdet. Icke ens själva områdets historiskt-geografiska existens kan med bindande skäl bevisas. Men en analys av traditionen synes tyda på att detta grunddrag icke uppfunnits för att vinna en upphängningspunkt för andra uppgifter utan snarare från början utgjort en fast beståndsdel, efter vilken det övriga innehållet jämkats. Vad namnets ursprungliga lokalisering beträffar synas drag i traditionen hänvisa till ett område söder om Vingulmark. Då Ranrike måste anses uteslutet återstår älvområdet. Språkligt fullt normalt bildat får namnet här en tillfredsställande geografisk motivering. Ett diktat landskapsnamn i en välkänd sydlig del av Norden, till på köpet så fast rotat i traditionen, att det givit upphov åt en eponymsägen torde vara något eljes exempellöst. Slutligen ha vissa egenartade ortnamnsförhållanden dels i älvområdet, dels i det gamla Vingulmark förefallit att få en tillfredsställande förklaring genom att anknytas till Alfheimartraditionen. Under sådana omständigheter torde den historiska forskningen ha skäl att åtminstone hypotetiskt räkna med denna tradition, som måhända genom arkeologiska undersökningar kan erhålla något ytterligare stöd. När Snorre förlägger Alfheimarrikets undergång och den medeltida älvgränsens första tillkomst som gräns mellan Norge och Västergötland till tiden för det norska rikets grundläggning och anknyter händelserna till den förste norske konung, om vilken det kan historiskt bevisas, att han haft en krigisk sammanstötning med götarna, kan intet uttalas om historiciteten av denna framställning. Men det bör erkännas, att tidpunkten åtminstone icke är illa vald. Möjligen har det gamla riket kring Götälven efterlämnat några spår i den lokala folktraditionen. Då en modern bygdeskildrare på tal om kungsgården Alfhemi Skepplanda anmärker, att den har »ett storklingandenamn, då Bohuslän och västra Västergötland förr burit det, varför folket här förlägger till sin kungsgård allt märkvärdigt, som omdet gamla småkungadömet förtäljes»,®^ bör visserligen härpå intet byggas. De sägner, på vilka här anspelas, kunna alltför väl ha sitt ursprung i lärda traditioner. Ej heller kan något avseende fästas vid att en i början av 1800-talet upptecknad tradition utpekat »kungshögen» vid samma Alfhem som »konung Alfs hög»;®® denne »kung Alf» kan ju i likhet med talrika och välkända parallellexempel vara härledd ur ortnamnet utan att han behöver ha något att skaffa med den gamla eponymtradition, som vi lärt känna i isländska C. S. Lindblad, Lödöse stad samt Ale och Flundre härader (1897), s. 40. E. Tuneld, Geografi över konungariket Sverige®, 4: 1 (1833), s. 108; jfr Hist, geogr. och statist, lexik. öfv. Sverige, 1 (1859), s. 14 f. (Alfhem). 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=