376 på eget bevåg. Den livfulla men påtagligt romanartade Värmlandsepisoden, med vilken Erik avföres ur framställningen, har kanske tillkommit för att förklara frånvaron av varje tradition om sveakonungens deltagande i de avgörande striderna i älvområdet. Tillika har den erbjudit ett välkommet tillfälle att framställa den unge norske riksgrundaren som personligt och krigiskt överlägsen den åldrande Upsalakungen — en förnämlig medtävlare både genom sitt kungadömes sägenfrejd och traditionen om de bragder han själv, i sin krafts dagar utfört i österled. Vad som återstår av berättelsen om gränsfejden låter sig —på ett undantag när —ej kontrolleras med hjälp av andra källor. Att Harald hårfagre verkligen haft en fejd med götarna och i denna vunnit en seger kan anses som ett historiskt faktum, vars stöd utgöres av en av Snorre anförd strof av Torbjörn HORNKLOVE. Däremot finnes ingen garanti för att Snorre förlagt denna fejd till rätt tidpunkt. För vintetåget till Ranrike anföres av Snorre en skaldestrof, som alls ej omtalar något dylikt. Det heter här endast att den djärve, unge härföraren vill hålla gille »ute», det är sannolikt: till sjöss i ledung, och ledes vid att sitta inne i stugvärmen — en allmän karaktäristik av en ung vikingafurste och intet därutöver. Lika godtyckligt valt förefaller beviset för pålningen i Götälven, där Harald lägger sina skepp: en strof av Torbjörn hornklove, som berättar att kungen lade land och folk under sig söder om havet och lät binda skeppet vid pålarna framför stranden. Sådan denna strof föreligger kan den ej påvisas äga något samband med Haralds strider med götarna. Men det vore förhastat att påstå, att Snorre ej haft andra källor än skaldestroferna. Det kan förhålla sig så; man kan icke bevisa, att det förhåller sig så. Det är fullt lika möjligt, att traditioner funnits — ovisst av vilken ålder och vilket värde — till vilka Snorre eller en föregående sagoredaktör sedan trott sig finna anknytningar i skaldekvädena. Att även västgötagränsen först i samband med Alfheimarrikets undergång skjutits fram till älven, säger den isländska traditionen icke; detta antagande vilar helt på de skäl, som synas tala för att hela älvområdet en gång utgjort en sluten bygdeenhet. Den bebyggelsehistoriskt omöjliga men som uttryck för ett genom politisk och strategisk kraftmätning åstadkommet jämviktsläge fullt begripliga älvgränsen är emellertid ett faktum som för sin förklaring synes kräva ettdera av två alternativ. Antingen har ett götiskt område väster om älven gått förlorat till Norge, eller också har mellan det egentliga Västergötland och det uppväxande norska riket funnits en tredje statsbildning, som gått under och kluvits utefter älvlinjen. För den senare möjligheten tala de isländska uppgifterna om Alfheimar. Vad som i enskildheter berättas om detta rike, dess konungar, deras namn, släktskapsförhållanden och strider med Vestfoldskungarna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=