374 proprium även om denna flod. Det kunde därför måhända ifrågasättas, om icke namnet eller beteckningen »älv» överförts på Glommen just i samband med att en statsbildning, som vuxit fram kring den egentliga, sydligare Älven, fått sitt område utvidgat hit upp. Man har funnit Glommen påminna om hembygdens stora vattendrag och därför betecknat den på samma sätt. Emellertid har man haft en känsla av att Glommen endast i andra hand hade rätt till namnet Elfr och därför om den företrädesvis använt motsatsbeteckningen Raumelfr, medan det osammansatta Elfr förblivit det gängse namnet på den flod, som från början burit det. Namnet Gautelfr, som väl även är en motsatsbeteckning kunde möjligen tänkas ha uppkommit något senare, då Älven blivit gräns mellan norskt och västgötiskt område. Men det kan ju tänkas att redan folket i Alfheimar räknats till göternas stam och att deras statsbildning ägt nära samband med den götiska. I så fall kunde ju namnet Gautelfr gott vara lika gammanlt som Raumelfr. Att Raumelfr varit en mer eller mindre tillfällig namnbildning, som kanske aldrig haft riktigt fäste i dagligt tal, liksom knappast Gautelfr heller, antydes i själva verket även därav att det blivit fullständigt undanträngt av ett annat namn som, ehuru det icke nämnes i den fornvästnordiska litteraturen, säkerligen är gammalt, troligen äldre än Raumelfr-. namnet Glommen, vars tillvaro i gammal tid intygas av talrika ortnamn, i vilka det ingår som första sammansättningsled. Mot antagandet att elfr i fråga om Glommen kunde vara en från Götälven lånad beteckning talar möjligen bygdenamnet Alfarheimr för, ett område kring övre Glommen, som man knappast har skäl att antaga någonsin ha tillhört Alfheimarriket. Man finge för att i den framkastade hypotesen inpassa detta namn antaga att det tillkommit efter Vingulmarks anslutning till Alfheimar och att »älv» efter denna tid vunnit spridning mot norr som beteckning på Glommen. Att uttala någon ens tillnärmelsevis bestämd mening i dessa frågor är emellertid icke möjligt utan en grundlig undersökning av norska ortnamn, innehållande ordet »älv», somhär icke kan företagas. Antagandet, att de isländska uppgifterna om västkustriket Alfheimar gömma en kärna av historisk sanning och att dess tyngdpunkt legat i en gammal bygdeenhet kring Götälven av vars forntida tillvaro namnen Inland och Utland jämte den likformiga organisationen i fyrahäradsgrupper skulle utgöra spår, låter oss tillika skönja något av förhistorien till ett förhållande av största betydelse i Nordens historia ända fram i nyare tid. När Älven sedan medeltidens början bildar riksgräns mellan Sverige och Norge kan detta näppeligen tänkas bero på en naturlig och fredlig bebyggelsehistorisk utveckling. All sannolikhet talar för att gränslinjen framgått ur ett rent yttre politiskt händelseförlopp. Av detta förlopp lämnar den isländska traditionen en ganska detaljerad bild, som icke kan utan prövning förkastas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=