372 Ett svårlöst eller kanske rättare sagt olösligt problem erbjuder förhållandet mellan landsnamnet Alfheimar och gårdsnamnet Alfvum, Alfhem {Alweim). Det är måhända riktigast att uppfatta dem som fullt självständiga i förhållande till varandra ehuru utgående från samma synpunkt. I fråga om de båda andra med -heimr sammansatta bygdenamnen, Prondheimr och Alfarheimr kan man nämligen icke påvisa någon trängre central bebyggelse, från vilken namnets användning skulle vidgats till att omfatta ett större område. För antagandet av gårdsnamnet som det primära skulle annars möjligen kunna åberopas namnet Gudhem, som i Västgötalagen betecknar en kungsgård, efter vilken emellertid även en socken, ett härad och ett bo blivit uppkallade. Att gårds- eller bynamn övergått till sockennamn är ju för övrigt synnerligen vanligt i fråga om såväl bem-na.Tnn som andra namntyper. Mot analogien med namnet Gudhem kan emellertid anmärkas, att namnen på de båda största områdena i detta fall lyda, icke Gudhem, utan Gudhems härad, Gudhems bo.Aven om denna punkt måste förbli oklar, torde i den även under medeltiden mycket betydande kungsgården Alfvum i Ale härad, av sina fornlämningar otvivelaktigt kännetecknad som högh^e hyr ok af hepnu hygd^er^^ i Västgötalagens mening, icke utan fog kunna förmodas en ort av särskild vikt för hela älvområdet, kanske dess gamla kungasäte. Under denna förutsättning torde även de övriga gamla AZ/^em-namnen kunna insättas i ett enhetligt sammanhang. Av allt att döma finnas i hela Norden inga andra gamla med alf-sa.mmansatta hem-nzmn på gårdar eller byar än dels det som bäres av den nyssnämnda kungsgården i Västergötland, dels den grupp av östnorska gårdsnamn, som förut omtalats. Av de sistnämnda namnen, tre till antalet, återfinnas två helt nära Glommen, därav ett i en bygd av sä påtagligt central betydelse som det gamla Tune, känt för sin runsten med urnordisk inskrift, sitt skeppsfynd, sin fylkeskyrka, till sist också för den där vid medeltidens början anlagda borgen och staden Sarpsborg, där Borgartinget fick sin tingsplats. Alla de norska Alfhem-namnen falla inom det gamla landskapet Vingulmark. Samtliga kända gamla Alfhem-namn synas således vara att finna inom det gamla Alfheimar-nket, ett på en central punkt i dess förmodade egentliga huvudbygd vid Götälven, tre i dess antagligen senast förvärvade utmark kring Glommen. Och det möjliga undantaget befinner sig på ringa avstånd från de övriga östnorska namnen, inomett område, som enligt sagotraditionen stod i de närmaste förbindelser med Alfheimar. Man kan naturligtvis ej med tvingande skäl vederlägga den skepsis, som föredrager att här se ett tillfälligheternas bländverk. Tvärtom bör man nog räkna även med denna möjlighet. Men tanken på ett verkligt historiskt samband ligger åtminstone frestande nära. Det I VgL JB 15: 1; II VgL JB 36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=