371 grupper i älvområdet, Inland och Utland ha vi trott oss finna spår av en gammal bygdeenhet, som gripit över på älvens båda stränder. Tillika ha vi, om än med större tvekan vågat ifrågasätta att denna bygdeenhet ursprungligen omfattat ännu en grupp av fyra härad, dem som på Västgötalagens tid bildade Hullsjö bo; bygderna på ömse sidor om älven skulle då ha bildat en enhet alltifrån utflödet ur Vänern ända till havet. Om denna förutsatta gamla bygdeenhet genom politiska händelser blivit kluven i tvänne hälfter utefter älvlinjen vore det väl ej alltför förvånande, om dess gamla gemensamma namn i samband härmed råkat ur bruk och i stället namnet på de omgivande bygder, mellan vilka älvområdet delats, kommit att utsträckas till älven. Häri kunde förklaringen ligga till att Älven under ett skede blivit räknad som Ranrikes gräns i söder. När sedan den norska delen av älvområdet jämte några närliggande trakter bildar en särskild syssla, Elfarsysla, kan detta i viss mån beteckna en återgång till ett äldre tillstånd: trots delningen har i längden ett medvetande gjort sig gällande om att älvbygden var någonting för sig, skilt från Ranrike. En gammal naturligt framvuxen bygdeenhet kan knappast ha saknat ett gemensamt namn och när det gäller det område, som genomströmmas av den mäktiga Götälven, synes det ligga närmast att förmoda ett bygdenamn, som gåve uttryck åt den stora vattenledens dominerande betydelse. Den säkert kända namngivningen i älvområdet motsäger ej detta antagande. Vid sidan av det redan nämnda Elfarsysla möta oss här befolkningsnamnen elfarbyggjar och elfargrtmar; en gång förekommer adjektivet elfskr som binamn på en man från dessa trakter. Härtill komma ortnamn eller geografiska beteckningar som Elfarbakki, Elfarkvislar, Elfarsker. Det osammansatta Eljr, jElf uppträder i både västnordiska och fornsvenska källor som det gängse namnet på Götälven, långt vanligareän det sannolikt utifrån, i särskiljande syfte givna Gautelfr;^^ hos AdamavBremen åter speglas båda i latinsk dräkt. Albis och Gothelba.^^ Till dessa namnförhållanden skulle ett bygdenamn Alfheimar fullt naturligt ansluta sig, i så fall både av efterleden och förledens form att döma tillhörande ett tidigt skede, även representerat av namnet på den gamla kungsgården i älvområdets centrum tidigast förefunnet i formen Alweim. Är området kring Götälven den gamla huvudbygden i Alfheimar, kan en maktutvidgning norrut, som till sist ledde till konflikten med erövrarkungarna från Vestfold, förklara den utsträckning av namnet, som möter oss i traditionen; att det därvid blivit satt i relation även till den andra stora älven, Glommen, innebär intet orimligt. E. Wessén, Stud. t. Sveriges hedna mytol. o. fornhist., s. 89. Adam von Bremen, Hamb. Kirchengesch.” Hrsg. von B. Schmeidler, s. 251.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=