359 tillskrivas Erik Blodyx, i verkligheten varit samma person, uppkallade efter morfadern, danakungen Gorm den gamle. Än säkrare intygat är väl uppkallelseförhållandet mellan de båda isländska fränderna Gunnlaug Ormstunga. Och om det får anses bevisat, att vikingatidens uppkallelsesystem sammanhänger med själavandringstron, alltså med föreställningen, att en avliden frände lever upp på nytt i den efter honom uppkallade,"^ ligger ju intet orimligt i att också ett binamn, som uttryckt något för en personlighet karakteristiskt, kunnat övertagas av den vari den döde troddes ha vaknat till nytt liv. Den som anser det löna mödan att sammanställa de två namnräckorna till ett gemensamt stamträd under antagande att namnet Alforin i dem båda bäres av samma person, skall finna en viss kronologisk konsekvens inom detta. Gudröd Vejdekonungs farfar, konung östen på Vestfold, som tillika är de äldre Gandalfssönernas motståndare, kommer visserligen att befinna sig ett led högre upp i sin ätt än de i sin; men han kan ju alltför väl ha varit deras äldre samtida. I denna approximativa samstämmighet ligger ju icke skuggan av ett bevis för stamträdets historicitet, icke ens för dess gemensamma ursprung, på sin höjd —under förutsättning att endera räckan eller båda äro diktade —en antydan om att en av dem medvetet anslutits till den andra. Som ett skäl för antagandet, att namnserierna äro diktade, har anförts, att de förete ett namnskick — det på variationsprincipen byggda — som tillhör icke vikingatiden utan folkvandringstiden.’'*® Alldeles oavsett att denna regel icke torde sakna undantag, i det att fall av namngivning enligt variationsprincipen synas ha förekommit ända fram emot hednatidens slut,®° har man därvid förbisett den möjligheten att inom en och samma ätt namn från en äldre tid kunnat bevaras in i vikingatidens på själavandringstron grundade namnsystem och att således vad som ser ut som en namnväxling enligt variationsprincipen i verkligheten kunnat bero på uppkallelse efter avlidna fränder. Från annat håll och i annat sammanhang har framhållits, att Snorres okunnighet om vikingatidens namngivningsprinciper måste anses som en borgen för historiciteten av hos honom förekommande ättledningar, där dessa principer framträda. Tankegången övertygar ej, alldeles oavsett, att Snorres bristande kunskap på denna punkt måhända ej står utom tvivel. Ty vi veta så gott som ingenting om de förutsättningar, under vilka de muntliga och skriftliga sagoredaktioner G. Storm, Vore Forfaedres Tro paa Sjaelevandring og dercs Opkaldelsessystem (I: Arkiv f. nord. filol. 9 [1893], s. 199 ff.) H. Koht, Smaating fra Halvdan Svartes og Harald Haarfagres Saga:r ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 4, bd 2) s. 238. Exempel härpå anföras av F. Jdnsson, Oversigt over det norsk(-islandske) navnetorråd för o. år 900 (Aarb. f. nord. oldh. 1926) s. 216 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=