358 namn ej utgör tillräckligt skäl att stämpla övriga bärare av namn innehållande samma bildningselement inom stamträdet i fråga som ohistoriska. Till detta resultat kommer man för övrigt även genom ett mera aprioriskt övervägande. En eponymtradition behöver ju icke ha uppkommit genom lärd konstruktion. Den kan likaväl leda sitt upphov ur ett folks eller en stormannaätts fantasi. En sådan skrift som Huersu Noregr bygÖist torde snarast vara att uppfatta som en lärd systematisering och hopjämkning av i olika källor förefunna fristående släktledningar av mera folkligt ursprung. Fanns inomen ätt tron på härstamning från en urfader, efter vilken landet eller folket blivit uppkallat, kan det ej anses osannolikt, att hans namn kommit till användning som element i den verkliga namnbildningen inom ätten eller ens att uppkallelser av verkliga personer efter honom kunnat äga rum. I fråga ompersonnamnen komma vi emellertid på denna väg endast till ett non liquet. En mera bestämd slutsats torde däremot i historiskt-geografiskt avseende kunna dragas ur själva det faktum, att traditionen skapat en eponymgestalt för Alfheimar. Sådana eponymer bruka nämligen endast förekomma, där man haft behov av dem, d.v.s. där ett verkligt landsnamn eller folknamn lockat till förklaring. Helt utesluten kan man visserligen ej anse den möjligheten, att en eponym kunnat uppfinnas till ett diktat landsnamn. Men det är en teoretisk möjlighet, varpå man knappast kan anföra exempel. Vid sidan av Alfheimar och Alf den gamle står däremot en lång rad andra fall, där ett verkligt fylkesnamn med fast geografisk lokalisering motsvaras av en diktad eponym. En övervägande sannolikhet talar därför för att eponymens förekomst även i fråga om Alfheimar är ett tecken till det geografiska namnets verklighet. Man har påstått, att Snorre skulle lånat de namn, som hos honombäras av medlemmar av kungaätten i Alfheimar från diktningen om Bråvalla slag och Sigurd Ring. Snorre kan icke vara upphovsmannen till ett sådant lån, ty de Alfheimar-namn, som förekomma hos honom, funnos av allt att döma redan i tidigare framställningar av Vestfoldkungarnas saga. Annars är det mycket möjligt, att hypotesen är riktig. Men det är fullkomligt lika möjligt, att verkliga historiska namn från 800-talet kunnat projicieras tillbaka till en tidigare sagoålder. Man kan ej ens avvisa den möjligheten, att båda räckorna äro historiska. Att båda innehålla en GaudAlf, alltså en Alf med samma binamn, kan knappast anföras som motskäl. Halfdan svarte var Harald Hårfagres far och Olof Geirstaöaalf enligt traditionen hans farbror, men Harald Hårfagre har också två söner, som ärvt både namn och binamn av dessa fränder. Det är visserligen långt ifrån säkert, att den yngre Halfdan svarte och den yngre Olof GeirstaÖaalf äro historiska personer. Fallen äro emellertid ej enastående. Det är ej osannolikt att de söner Gormr (Guthormr) och Gamli, som av traditionen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=