356 sammansättningen Hqlgabrudr, som kunde tänkas utvecklat ur ett '''Hdlaugabrdör, där första sammansättningsledens diftong kommit i relativt svagtonig ställning. En liknande utveckling har, ehuru senare och därför utan att medföra «-omljud, inträtt i landsnamnet Hdlogaland, som längre fram under medeltiden uppträder i formerna Halgaland, Halgoland, till sist, väl under folketymologisk inverkan, Helgeland.^"^ Det förutsatta '‘'HdlaugabruÖr kunde möjligen tänkas ursprungligen innehålla folknamnet i genitiv pluralis, alltså egentligen ’hålögernas kvinnliga gudom’, jfr Svtagod, Gautatyr, möjligen Loga dis i Ynglingatal. Härur skulle då efter omtolkning ha lösgjorts ett eponymnamn ''Halaugi i anslutning vartill ättenamnen på -lang bildats och senare, då den synkoperade formen Hqlgabrudr slagit igenom, ett '’'Hqlgi, som undanträngt den äldre formen. Sannolikare är dock måhända att eponymnamnet i dess äldre form verkligen är primärt i förhållande till Hdlaugabrudr och endast senare ersatts av ett ur Hqlgabrudr lösgjort Hqlgi. I händelse av ursprunglig samhörighet mellan eponymen ''Halaugi och den som Hqlgabrudr betecknade gudinnan är det icke gärna tänkbart, att denna ursprungligen varit tänkt som hans dotter; att brudr skulle kunna användas för att beteckna ett dylikt förhållande torde icke kunna stödjas med andra exempel. Rimligare torde vara, att gudaparet Hqlgi {■'■^Halaugi) och Hqlgabriidr {Hdlaugabrudr) från början dyrkats såsom man och hustru. Under denna förutsättning får man också en förklaring på ett eljes gåtfullt förhållande. Förvånande är nämligen att eponymen icke nämnes i den ladeättens släktledning, som föreligger i Eyvinds Hdleygjatal. Då vi genom Torbjörn Hornklofes strof veta, att eponymen förefanns i traditionen redan långt före Eyvinds tid kan detta ej gärna förklaras på annat sätt än att han i ättens stora äresång omtalas under ett annat och sannolikt förnämligare namn. Även Hdleygjatal leder ätten tillbaka till ett gudapar. Den äldste mänsklige stamfadern är Säming. Detta namn, en avledning av sdmr skulle man vilja sammanställa med namnet på den gudagestalt, som i åtskilliga källor omtalas som Torgerd holgabruds syster utan att i övrigt förete några särdag och som väl i grunden är identisk med henne själv; hon heter Irpa, förmodligen urn. '‘'Erpjön, hörande till jarpr. Oden och Skade. I en visserligen sen holgabruds hennes syster och Irpas tempel ett spjut, som tillhört Hqlgi. Icke utan skäl har man i denna uppgift sett ett minne av att holgabruden ursprungligen delat sitt tempel med Hqlgi, vilket ju stämmer med Snorres uppgift att de båda varit föremål för blot. Spjutet blir då Hqlgis kultHalegheland, Halegghelandie 1277 (DN, IV, s. 3, 6); a, aa Halgholande 1385, 1386, 1388 (DN I, s. 364, 365, III, s. 360); aa Hallghe landhae 1418 (DN II, s. 481); a Halgalande 1423 (DN II, s. 502), j Halghalande 1436 (DN I, s. 548), Halghalandie 1432 (DN VI, s. 467, 468, 470), Helgieland 1517 (DN III, s. 775). Säming är son till saga tager Hakon jarl ur Torgerd
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=