355 /tz«g-namnen sekundärt ombildats till ^i-stammar på grund av /-stammarnas ovanlighet i personnamn; att Himinleygr fått behålla den ursprungliga formen kunde tänkas bero på att detta namn i motsats till de övriga ej i senare tid varit i bruk inom ätten. Anmärkningsvärt är att Haleygr även förekommer som verkligt personnamn för sonen till en landnamsman;®® här har väl anslutningen till folknamnets pluralform endera ersatt ett väntat Hdlaugr eller förhindrat dess uppkomst. Med något större tillförsikt skulle man vilja anse en gammal tradition om eponymen bevarad i formen Hglgi. Omdenne berättar Snorre: Sva er sagt, at konungr sd er Hglgi er nefndr, er Hdlogaland er viÖ kent, var faÖir PorgerÖar HnlgabruÖar; pau vara bxÖi blotuÖ, ok var haagr Hglga kastaÖr, gnnur flö af gulli e'öa silfri, pat var blötféit, en gnntir flo af moldti ok grjoti. Blott på Snorres auktoritet skulle man visserligen icke våga acceptera denne Hglgi-, utan annat stöd för sin existens kunde han gott tänkas vara en sen nybildning till hglgabruör. Nu känna vi honom emellertid även från en vida äldre källa, Torbjörn hornklofes strof om Harald Hårfagres giftermål, som allmänt anses äkta: HafnaÖi Holmrygjum ok Hgröa meyjum hverri henni heinversku ok Hglga aettar konufigr inn kynstori er tok konuna donsku. Vare sig Hglga aett betecknar hålögerna som stam eller blott ladejarlarnas ätt, torde namnet Hglgi böra sättas i förbindelse med folknamnet, och vi ha alltså här ett vittnesbörd om Hglgi som hålogaländsk eponym redan på 800-talet. Möjligen bestyrker detta resultat även uppgiften om hans samband med en hglgabrudr. Är Hglgi verkligen Hålogalands och hålögernas gamle eponym måste man nämligen bakom den bevarade namnformen tänka sig ett '-Hdlaugi, en ^/w-stambildnlng till ett ursprungligt ^Hdlaugr, likartad med den sidoform Ganti till den götiske eponymens namn Gautr, som förekommer 1 vissa källor och med Algauti vid sidan av Algautr. Utvecklingen Hglgi < Hdlaugi innebär emellertid en synnerligen våldsam synkope jämte w-omljud frän den förkortade och till sist försvunna diftongen. En dylik utveckling kan tydligen icke antagas utan påvisande av någon särskild förutsättning, varunder den ägt rum. Det torde kunna ifrågasättas, om icke denna förutsättning föreligger just i Landnamabok (Isl. Sögur, 1), s. 254 f.: Skjöldolfr het maTtr, er nam Strati allt fyrir utan Gnup, ok inn öörumegin til Öss ok til Skjöldolfsness hjd Fagradalsd i Breitidali; hans son var Haleygr, er par bjo siVtan; frd honitm er Hdleygjaatt komin. Jfr Landnåmabdk (1900), s. 94, 209.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=