351 En annan fråga är den om författaren av Huersu Noregr bygöist haft fog för sitt hänförande av denne Alf till Alfheimar-genealogien. Han kan då, att döma av sitt i de andra källorna förekommande epitet »den gamle», icke gärna vara någon annan än den ursprunglige eponymen och har således i varje fall blivit oriktigt placerad i ett av de senare leden. Just detta epitet talar emellertid onekligen för att han verkligen är Alfheimar-eponymen; det är eponymernas och stamfädernas karaktäristiska binamn,"*^ Hans lokalisering till Horöaland i Halfssagan kan naturligtvis alogier, som här sysselsätta oss, förekommer det endast en gång, i det en handskrift av Landnåmabok kallar den eljes anonyme sudreyske författaren till HafgerÖingadråpa Innsteinn (Islendinga Sögur, 1, s. 106, n. 8; jfr Landnamabök [1900], s. 35, 124, 156). Huruvida ett nutida norskt gårdnamn Insteinstad (Jölster hd, Nordre Bergenhus amt, NGN, 12, s. 315) verkligen innehåller personnamnet Innsteinn synes mycket tvivelaktigt; flertalet former tyda pä att förleden snarare är Eysteinn. Då släktledningarna i Hyndluljöö uppenbart gå ut på att giva Ottar en så berömlig härstamning som möjligt, synes det vara sannolikast, att hans fader verkligen är den ende sagohistoriskt ryktbare Innsteinn, Halfskämpen. Att Hrökskvädet och Flatöbokens /Ettartala frd nämner Innsteinn och Otsteinn endast som söner till GunnloÖ är intet skäl att anse uppgiften om Alf den gamle som deras fader vara mindre ursprunglig (jfr Le Roy Andrews, anf. st.). Det faller av sig självt, att traditionen redan från början måste tillagt dem även ett fäderne; framhävandet av modern i vissa källor tyder endast på mödernehärstamningens särskilda intresse ur någon synpunkt, förmodligen att de genom denna släktskap blivit knutna till Halfssagans krets. På frågan om Hyndluljéös ålder och tillkomst är här ej tillfälle att ingå; se härom utom Gerings ovan citerade uppsats F. Jonsson, Oldish o. oldno. Litt. Hist, och där anförd litteratur. Jfr i »Huersu N. b.» Finndlfr hinn gamli, Raumr hinn gamli, (Flateyjarb., 1, s. 23 f.), Splvi hinn gamli (Ynglingas. k. 42, Heimskringla, s. 75; Af Uppl. kon., Hauksbok Sagofiguren Alf den gamle förekommer ytterligare några gånger. I HyndluljöÖ str. 18 är han infogad i ännu en släktledning: drengjamåpor, özter kappar: ok Frekar bdper, Alfr enn gamle. Dagr dtte båro ålosk i dtt par Fraåmarr ok Gyrpr Åmr ok Jgformarr Vidare finna vi honom i Helgakviöa Hundingsbana I, str. 54: ok Hrings sunom, Alj enomgamla! Bjåpep Hggna Ada ok Yngva, H. Gering gör (Vollst. Wörterb. z. d. Lied. d. Edda, sp. 1258 [Namenregister]) denne Alf till son av Hringr, en sannolikt förhastad slutsats som ej stödjes av det sätt, varpå strofen uppfattats av Volsungasagans författare: Sendum orå Hrings sonum ok Haugna konungi ok Alfi cnum gamla, peir eru bardagamenn miklir (Vpls. S. udg. ved M. Olsen [1906—08], s. 24). Naturligtvis kan det betvivlas, att namnet i alla dessa fall åsyftar samma gestalt, Alfheimareponymen. Härför talar emellertid, att Alfheimar-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=