345 geografi svävande Mannheimar och Go^heimar. Å andra sidan vore det obefogat att på grund av den bland verkliga bygdenamn på -heimr enastående plurala formen hänföra namnet Ålfheimar till de diktade. Bygdenamn på -heimr äro så sällsynta — från Norden kunna utom Ålfheimar knappast anföras mer än Prondheimr och Ålfarheimr — att de icke medgiva uppställandet av en dylik regel. Norska gårdsnamn på -heimr förekomma däremot i fornnorskan synnerligen talrikt såväl i plural som i singular form. Möjligen skulle man rent av kunna ifrågasätta, om icke de diktade plurala områdesnamnen Jqtunheimar, Gotiheimar, Mannheimar förutsätta ett mönster i det verkliga geografiska namnförrådet. Detta skulle i så fall knappast kunna vara något annat än just Ålfheimar. Otvivelaktigt förete de sagohistoriska källornas uppgifter om Ålfheimar och dess kungaätt beröringspunkter med mytologien. Vid bedömandet av dessas betydelse för den historisk-geografiska verklighetsfrågan bör dock ihågkommas, att ett verkligt bygdenamn Ålfheimar måste varit synnerligen lätt tillgängligt för mytologisk omtydning och anknytning av mytologiska föreställningar. När folket i Ålfheimar kallas dlfar och kungaätten säges vara dlfakyns eller ha kallats alfa ^ettir är det föga sannolikt, att här skulle föreligga ett minne av ett gammalt folknamn. Ålfheimar bör väl, om det är ett verkligt bygdenamn, som första led innehålla stammen i ordet älf. Ett härtill bildat folknamn borde efter alla analogier ha formen av en i- eller ia-si^m och således heta elfir eller elfar. På sin höjd skulle man kunna tänka sig, att ett inbyggarnamn alfar sekundärt lösgjorts ur Ålfheimar. Sannolikare är dock, att vi helt enkelt ha att göra med en överflyttning av mytologiens alfar till en geografisk lokalitet, vars namn inbjöd härtill. I uppgifterna om Alfheimar-horna.s ovanliga skönhet eller, någon gång fulhet står man i varje fall inför en påtaglig anslutning till mytologiska föreställningar. Men intet tvingar oss att här antaga det mytologiska som primärt. Även i det till Ålfheimar knutna personnamnsförrådet kunna mytologiska element åtminstone misstänkas. Av kunganamnen förekommer ett, Ganddlfr, tillika som dvärgnamn, ett annat, Ålfarinn, som jättenamn. Om den yngre av de både bärarna av namnet Ganddlfr ha vi emellertid uppgiften, att han egentligen hette Ålfr och endast kallades Ganddlfr-, omden äldre kunna vi sluta oss till detsamma, då om honombåda namnen användas omväxlande, dock utan att någon förklaring av deras inbördes förhållande lämnas. Som sagohistoriskt kunganamn synes alltså Gand-Ålfr vara att uppfatta som ett binamn av den vanliga typen Braut-Qnundr. Gandr förekommer även självständigt som binamn på verkliga personer, förmodligen för att beteckna trollkunnighet. Förekomsten av ett dvärgnamn Ganddlfr är intet bevis för att kungaätten i Ålfheimar ursprungligen tillhört mytologien. Utan att denna förklaring behöver tillgripas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=