343 den i denna systematiserande kvasihistoriska framställning härskande tendensen att härleda så mycket som möjligt ur en gemensam rot. Enligt Snorre och övriga källor till Vestfoldkungarnas historia, de enda källor, som eljes medgiva några närmare slutsatser om Alfheimarrikets omfång, är detta betydligt mera inskränkt. Vingulmark, landet kring nedersta Glommen, hör tydligen dit vid början av beröringarna mellan Alfheimar och Vestfold; det blir sedan omstritt dem emellan. Raumarike förvärvas först senare av Alfheimarkungarna och förloras snart åter; därom strida sedan kungarna på Vestfold och Hedmarken, som utgör jämte Toten, Hadaland och väl även Land ett särskilt rike under östen hårdråde och hans ätt. Soleyjar, som tidigare jämte Raumarike innehafts av kungaätten i Vestfold, kan ej gärna av denna tradition räknas till Alfheimar, då det söder därom liggande Raumarike tydligen ej annat än tillfälligt hör dit. Värmland är Vestfoldkungarnas gamla stamland, men blir tidigt skattskyldigt under sveakungen. De nordväst därom belägna österdalarna i Norge kunna under sådana förhållanden i denna källgrupp omöjligen räknas till Alfheimar. I Gudbrandsdalen omtalas en herse och på Ringerike egna konungar. För Alfheimarriket återstår i denna tradition endast Vingulmark och kustlandet söder därom ned till Götälven. Huruvida något område på andra sidan denna hört dit, säges ej men uteslutes tydligen ej av gränsbestämningen »millum Raumelfar ok Gautelfar», då Vingulmark, som till betydande del faller öster om Glommen, tydligen kunnat rymmas därinom. Uttrycket åsyftar knappast att angiva älvarna som gränslinjer utan områdena som rikets yttersta delar, vilket också bättre överensstämmer med flodlinjernas allmänna bebyggelsehistoriska betydelse. Troligen är den lokalisering av Alfheimar, som sålunda framgår ur en analys av uppgifterna om Vestfoldkungarna ursprungligare än den som finnes i Huersu Noregr hygÖist och utgör väl tien basis, från vilken denna skrifts författare i detta fall utgått vid sin historiskt-geografiska konstruktion. Av en modern forskare har emellertid gjorts ett försök att åt namnet Alfheimar vindicera en ännu mycket vidsträcktare omfattning. Man har då menat, att förleden i fno. Ålfheimar skulle vara ett ord med betydelsen ’berg’. Som stöd härför anföres, utom etymologiska kombinationer som här kunna förbigås, dels den i vissa handskrifter av Hervararsagan förekommande uppgiften, att Alfheimar voru kalladir nort)r i Gandvik, dels det antagandet, att ålfheimar skulle förekomma i användning som synonym till ]qtunheimar\ det tillägges att Gandvik visserligen anses vanligen åsyfta Hvita havet, men också användes om havet vid Norges nordligaste kust, varjämte erinras omatt jättarna troddes hålla till i bergstrakter. Ålfheimar E. Wadstein, Alfer och älvor (i: Uppsalastudier tillägnade S. Bugge, 1892), s. 162 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=