341 förslag har upptagits av A. Kj^r (NGN, 6, s. 274, jfr s. 229), som, tydligen närmast med stöd av jordebokens form Aulwm, återför Auve på ett Aulvin, äldre Qlfvin, sammansatt av alfr, ’grus’, ’grusjord’, och vin, ’gräsbete’; omljudet av förledens vokal tänkes väl verkat av senare ledens v. Om samma namn annorstädes i Norge, ofta under andra former (Auli, Aulin, Ulven) se NGN 1, s. 335, 399; 2, s. 112; 3, s. 23, 190; 4, s. 86; 6, s. 229. Nämnda härledning av namnet Auve synes dock mycket osäker, då samtliga övriga former sakna /. Jordebokens ; Aulwm kan mycket väl ha uppkommit genom felläsning eller felskrivning av den form, vari gårdsnamnet Auve eljest tidigast förekommer: j Auuin] (DN, 14, 35, s. 29. 1419); jfr j Aufuini (B. Eyst. Jordeb., s. 68 [yngre hand]; DN, 5, 479, s. 402. 1427). Härtill kommer, att sammanställningen av formen ; Aulwm med Auve topografiskt sett är oviss. Enligt L. Berg (a.a., s. 522, 574) skola formerna ; Aulwm i jordeboken och Alvem (1555 [1320]) åsyfta ett numera försvunnet namn på en gärd, som gått upp i östre Röd i samma socken. Åsikten synes grunda sig på otryckta handlingar, men ej heller denna identifikation torde vara säker, då även enligt Berg namnet ej förekommer efter 1555. För identifikationen med Auve talar möjligen, att ett nutida Auvi i Röken hd, Buskeruds amt, i Bisk. Eyst. Jordeb. s. 108 uppträder i formen j Aulfuin; ej heller av detta namn äro i övrigt några former med / kända (NGN, 5, s. 348). I samband med tolkningen av sistnämnda namn beröres av Hj. Falk den ovan diskuterade namnform i jordeboken, som av utg. läses j Aulwm. Formen, som även här anses åsyfta Auve i Sandeherred, läses emellertid av Falk Aulwin. Denna läsning är väl otvivelaktigt paleografiskt möjlig och är måhända den riktiga. Huvudsaken är emellertid här konstaterandet av att ett verkligt Alfhemnamn i detta fall icke föreligger. Detsamma gäller om Alveim i Herlö sn o. hd, Söndre Bergenhus amt (NGN, 11, s. 385, jfr s. 285). Namnet har 1723 formen Alvem, men såsom av samtliga framdragna äldre former (Aluen, pa Alffwenne, Ollföenn m.fl.) är det icke ett ursprungligt /^ew-namn. Av de ovan anförda tre första namnen, med vilka förrådet av gamla norska Alfhem-nOimn torde vara uttömt, befinna sig två, Alvum i Heli och Tune socknar, så nära Glommen, att förledens hänförande till ordet älv förefaller mycket rimligt. I fråga om Alvum i Kråkstad är däremot en sådan förklaring ej motiverad av läget; i gårdens närhet finnas endast obetydliga vattendrag, som knappast i gammal tid kallats »älvar», även om åsikten att ordet elfr i fornnorskan ej använts om andra inhemska floder än Glommen och Götälven måhända är i behov av förnyad prövning. Man har, i befogad strävan att nå en enhetlig förklaring av O. Rygh i NGN, Forord og Indledn. (1898), s. 245.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=