334 I stadgandet kunna möjligen två skeden urskiljas. Det ursprungliga synes varit, att lagmannen skulle »utse och fördela» {skipt^e; lagens yngre redaktion har skipa) fyra gisslomän, två från landets norra del och två från dess södra. Fördelningen mellan norr och söder bör säkerligen tänkas gjord med utgångspunkt på landstingets hävdvunna mötesplats Skara, som ligger i ett hörn av Skånings härad och således inom Ås bo och den nordvästra fjärdingen men på ringa avstånd från de övriga fjärdingarnas gränser. Från detta centrum sett blir norpcen af lanpe liktydigt med »från de båda norra fjärdingarna» och sunnan af landi med »från de båda södra fjärdingarna». Att gisslomännen från de båda landshalvorna skola utses fjärdingsvis, säges ej uttryckligt men antydes av fyrtalet och torde under förutsättning av fjärdingsdelningens förefintlighet ha fallit av sig självt. När stadgandet förutsätter, att man med de fyra gisslomännen skall sända (g^er^e) fyra andra män av landet, kan man ej gärna tillskriva dessa någon annan funktion än de fyra första.'^ De kunna således ej uppfattas annat än som ett slags tilläggsglsslan. Men själva bestämmelsen om dem synes vara ett senare tillägg. Man förstår annars ej, varför det ej genast säges, att fyra män skola utses nordan av landet och fyra sunnan av landet. Det kan förmodas, att dessa fyra senare gisslomän tillkommit, sedan storfjärdingarna delats i åttingar eller bon; de utgöra i så fall en bekräftelse på antagandet omatt sistnämnda indelning är sekundär. På själva övergångsområdet mellan västgötsk och gammal norsk bygd möter oss en företeelse, som på tal om fjärdingsdelningar av högre ordning förtjänar uppmärksamhet. Redan tinglottsstadgandet i Äldre Västgötalagen sammanfattar under namnet Utlanden en grupp av härad inom Lungs bo; av jämförelse med den till lagen hörande förteckningen över Västergötlands kyrkor framgår, att den utgjordes av Ffisings, Vätle, Sävedals och Askims härad, vilka även i senare källor gemensamt betecknas som Utlanden.® På andra sidan Götälven i det nuvarande Bohuslän finna ^ R. Kjellén, Om Eriksgatan, s. 36, inlägger i g<erte betydelsen ’föra gengärden’ (till konungen). Denna tolkning är språkligt omöjlig, då skal är singularis och apra flune nuen ackusativus, och har avvisats redan av E. Hildebrand (Hist. Tidskr. 1890, övers, o. granskn., s. 12, n. 1); jfr numera även N. Beckman (meddelande till G. Bomgren, Om konungavalet enligt medeltidslagarna. Statsvetenskapi. Tidskr. 1926, s. 361). ® Ä VgL, ed. Schlyter, s. 69 f., 74; Schlyter, Om Sveriges äldsta indelning etc. (I; Jurid. avhandl. 2), s. 41 f. En »provast i Utlanden» omtalas 1454 (Styffe, Skand. und. unionstiden®, s. 126 n. 2.) Med Hisings härad avser lagens kyrkoförteckning endast de båda socknar, som då hörde till Västergötland, medan resten av ön lydde under Norge. Att ön i sin helhet ursprungligen varit ett av de fyra Utlanden torde dock ej vara för djärvt att antaga. I ett brev av den 20 mars 1392 överlåta väpnarna Basngt Tuwason och Nisse Arwizson till riddaren Abram Broderson allt det gods i Vdhland, som de med sina hustrur ärvt efter Lasse Asping; i en anteckning å brevets baksida skrives namnet Wtland (Svenska Riks-Arkivets Pergamentsbrev från och med år 1351, 2, s. 232, n:r 2608).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=