333 nordligaste fylkena i Frostatingslagen, Naumdal och Halogaland skola enligt Gulatingslagens förteckning rusta resp. 9 och 13 skepp, motsvarade av lika många skeppsredor i testamentet; någon fjärdingsindelning kan således ej här spåras. Om de utanför Gulatingslagens område liggande sydliga och östliga delarna av Norge har skeppsförteckningen blott den summariska uppgiften, att vikverjarna skola rusta 60 tvhugsessor och grönerna dessutom ett skepp. I testamentet är området fördelat på tre sträckor; om de båda första av dessa sägs, att där »räknas» 16 skeppsredor i vardera, om den tredje, motsvarande det senare Bohuslän, att där »äro» 16 skeppsredor. Sammanlagda skeppsredetalet för hela detta område utgör alltså i testamentet 48, vilket, om det grundar sig på en omreglering från fyrtloroddarskepp till femtioroddarskepp, noga uppväger skeppsförteckningens 60. Anmärkningsvärd är talens delbarhet med fyra, men andra hållpunkter för antagande av en uppdelning i storfjärdingar finnas icke. Från de inre landsdelar, som lågo utanför ledungsorganisationen och där Eidsivatingslagen gällde, känner man endast tredingsdelning. Även i Sverige har på ett håll, nämligen Västergötland, en gammal uppdelning i storfjärdingar kunnat med viss sannolikhet påvisas.^Landskåpets åtta »bon», som till stor del förete uppenbart godtyckliga gränser och illa eller alls icke sammanhängande delar, låta sig parvis sammanföras till slutna och mera naturligt avgränsade områden. Denna uppdelning får ett starkt stöd av en i Västgötalagens yngre redaktion förekommande anteckning, där de olika bonas kungsgårdar tydligen blivit på ett motsvarande sätt parvis hopställda. Bona skulle alltså uppkommit genom en sekundär halvdelning av storfjärdingarna, något som väl i allmänhet gäller om åttingsdelning i förhållande till fjärdingsdelning. Någon likformighet i häradenas fördelning på vare sig fjärdingar eller åttingar finnes icke. Med en viss sannolikhet har man antagit, att storfjärdingsdelningen i Västergötland varit »en administrativ indelning, byggd dels på topografiska förhållanden, dels på önskemålet att göra de olika fjärdingarna något så när likvärdiga i bondeantal».* Ett minne av storfjärdingsdelningen kvarstår måhända i Västgötalagarnas stadganden rörande konungavalet och Eriksgatan.^ När konungens sändemän komma till allra göta ting, då, heter det, skal lagbmapar gisl^e skipta. tua sunnan af landi, ok tua norpa?z af lanpc. sipan skal apra fiurtx mxn af landi gicr^e med pem. per skulu til iuna;b^cka;r. motx fara;S' J. Sahlgren, Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning (i; Namn o. Bygd 1925), s. 135 ff. * A.a., s. 141. ® Jag har för detta påpekande att tacka Landsarkivaricn Doktor J. Sandström. « I VgL Retl. B 1 pr. Jfr II VgL RetI B 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=