323 betecknar en mans närmaste grannar vid ett ölgille. Om Östgötalagens s^essar, kanske i anslutning till en förlorad fornsvensk hirdpoesi, betecknar ’hirdmän’ eller ’huskarlar’, går detta väl ihop med att de privilegiestadganden, där ordet förekommer, gälla stormän, som på egen bekostnad underhålla icke blott fiuratighi s^essa utan också stallara ok stekara. Åtminstone stallaren har föga på ledungsskeppet att skaffa. Däremot är hans förefintlighet liksom stekarens ett gott kännetecken på ett normalt organiserat herrehov med fulltaligt huskarlafölje. Fyrtio man är i det norska hirdskråt maximitalet för en ländermans hird. Även i östgötalagen torde det i de ifrågavarande privilegiestadgandena vara fråga just om ländermän med fulltaligt och normalt ordnat följe. Med ledungsväsendet ha dessa stadganden intet särskilt samband. Om man således torde ha rätt att antaga ett besättningstal av jämnt eller bortåt 100 som det normala för en fi^epertiugh sassa, blir det fullt rimligt, att beteckningen hundare kunnat bibehållas för bygdeenhetens huvuddel, det fordom tredingsdelade området med utelämnande av det nytillkomna skeppslaget, sedan denna huvuddel övergått till rustningsområde för ett dylikt större skepp och för detta ändamål blivit fjärdingsindelat. I skeppslaget däremot har man givetvis fortsatt att utrusta skepp av mindre storlek, förmodligen alltjämt tjugofyraroddarskepp. En antydan om att fartygsklassen i skeppslagen varit en annan och då utan tvivel mindre än i hundarena ligger måhända däri, att ledungslamen i Uplandslagens stadganden om Rodens utskylder ej angives med det eljes förekommande beloppet, 40 marker, utan med uttrycket »en mark av varje åra». Denna differentiering ifråga om ledungsprestationerna måste ha på samma gång närmare sammanslutit de forna tredingarna till inbördes enhet och från dem fjärmat skeppslaget som ett område för sig. Ytterligare en uppgift har tidigt tillfallit skeppslagen såsom deras särskilda skyldighet eller i varje fall såsom en skyldighet, som hundarenas utbygder vid havet. Denna uppgift är denna skeppslagens uppkomna särställning i fråga om betydelsefulla militära samhällsuppgifter torde man ha att söka grunden för deras mer eller mindre fullständiga judiciella och administrativa utbrytning ur hundarena och begynnande sammanslutning till en gemensam högre enhet vid sidan av folklanden: Roden. Även det nya fjärdingsdelade ettskeppshundaret genomgick en fortsatt utveckling betingad av de personliga och materiella ledungsprestationernas ökning. Det närmast följande skedet representeras av Västmannalagens tvåskeppshundare, där hundaret är kluvet i tvenne skeppslag {skipIceghi), vart och ett under sin styreman och vart för sig fjärdingsdelat, medan ettskeppshundarets gamla fjärdingsdelning kvarstår för samhällsuppgifter, som falla utanför ledungsväsendet och den därmed sammanhängande bemed särskild tyngd åvilade dessa vårdhållet. I
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=