320 Det lägsta manskapstal, som nämnes, är 80 man. Oftare omtalas 90 eller däromkring. En märklig anteckning om den norska ledungsflottans skeppstal och manskapsmängd ingår i formellt något avvikande men, bortsett från ett enstaka skrivfel, i sak överensstämmande redaktioner i tre handskrifter, två norska och en isländsk. Två av dessa handskrifter härstamma från senare hälften av 1300-talet, en tredje i det parti som anteckningen tillhör först från tiden omkring 1400. Inre skäl tala emellertid för att själva anteckningens ursprung är vida äldre.^^^ Det torde kunna betecknas som åtminstone icke osannolikt, att den från 1300-talet bevarade anteckningen om de norska ledungsskeppens och ledungskontingenternas antal i själva verket återspeglar förhållandena pä en tid, som ligger bakom tillkomsten av Gulatingslagens skeppsförteckning. Denna har med rätt stor sannolikhet daterats till omkring år 1200 och bl.a. med stöd härav har skeppstypsreformen tillskrivits Sverre, som skulle genomfört den, sedan han 1184 definitivt blivit herre i Västlandet, och med tillämpning av under kampen med Magnus Erlingsson vunna erfarenheter om de större skeppens överlägsenhet över de små. Anteckningens uppgifter skulle då kunna antagas gå tillbaka på en beräkning senast från årtiondena närmast efter mitten av 1100-talet. Även om detta icke låter sig bindande bevisas, har man intet skäl att betvivla giltigheten av anteckningens normaltal av 100 man för besättningen på ett ledungsskepp av tvitugsessans typ. De 80 man, som nämnas på ett par ställen i sagolitteraturen, representera tydligen ett minimital, byggt på förutsättningen om två man vid varje åra. En sådan dubbel uppsättning av roddare var säkerligen betingad av rent konstruktiva skäl. Ommindre skepp under alla förhållanden bekvämt kunde manövreras av ett antal roddare, som ej översteg årornas, kan detta icke därför antagas om det större; här medförde ökningen av fartygets längd i regel en proportionell ökning av bredd och höjd, men därmed följde nödvändigtvis en stegring av skeppsvikten i vida högre proportion; vid varje åra krävdes därför å ett skepp med större antal åror en avsevärt större arbetsprestation än å ett med färre årpar. Åtminstone vid tillfällen då större hastighet av taktiska eller andra skäl var önskvärd, torde man haft behov av två roddare vid varje åra. Om man dessemellan kanske kunnat reda sig med endast en, var dubbel uppsättning roddare likaväl av nöden för att kunna ordna rodden i avlösningar. En sådan anordning måste åtminstone på de större och tyngre skeppen varit oundgänglig. Dess faktiska förekomst intygas av det nautiska längdmåttet vika sjavar, eg. ’växling, ombyte till sjöss’, därefter ’rodd[ar]pass’, ’väglängd som tillryggalägges av vart och ett av varandra avlösande roddarlag’, analogt med vägmåttet rgst till lands. Se härom mitt arbete Norska ledungsflottans skeppstal. 254
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=