319 mande och starkt individualiserade uppgifterna få anses fullt säkert bestyrkt. Tendensen var säkerligen icke begränsad till hövdingaskeppen; den torde tidigt gjort sig gällande även i fråga om de av bondemenigheterna utrustade ledungsfartygen. Enligt den till Gulatingslagen fogade förteckningen över de olika landsdelarnas kontingenter i den norska ledungsflottan skola Gulatingslagens fylken ställa skepp med 25 par åror, medan den normala ledungsskeppet för rikets övriga delar är tvitugsessan, det 40-årade skeppet. Med stöd av ett stadgande i samma lag har man emellertid kunnat fastställa att denna ordning, vad Västlandet beträffar, är av relativt ungt ursprung: även här har tvitugsessan tidigare varit normaltypen, och de från annat håll kända skeppsredetalen visa, att övergången till den större fartygsklassen skett i samband med nedsättning av skeppens antal. Men även tvitugsessan är förmodligen i allmänhet att betrakta som en efterträdare till äldre skepp med mindre antal åror. Ett annat ställe i Gulatingslagen visar, att utrustning av ännu mindre skepp ända ned till prettdnsessur undantagsvis kunde medgivas; sannolikt ligger i detta lättnadsstadgande ett spår av äldre förhållanden. Från Danmark vittna åtskilliga hamnetal i Konung Valdemars jordebok om det fyrtioårade skeppet men ännu talrikare exempel om fartygsklasser med mindre antal åror; de danska rättskällorna lämna emellertid intyg omatt skepp och skeppslag med 40 hamnor även här blivit den normaltyp som man strävade att genomföra.-'’-^ Svenska hamnetal som med någon sannolikhet kunde sättas i samband med denna fartygsklass äro åtminstone tills vidare icke framdragna; man finner den emellertid omtalad om också blott en enda gång och utan samband med ledungsväsendet, på ett ställe i östgötalagen. Här betecknas den med en term ficCpertiugh Sicssa, som tillkännager att man i Sverige för att angiva ett fartygs storlek brukade räkna roddarplatserna vid båda skeppsborden, ej som i Norge endast vid det ena. Kanske ligger redan i denna terminologiska självständighet en antydan om att det fyrtioårade skeppet var väl känt även i Sverige; ännu påtagligare framgår detta därav att fiapertiugh sassa i det östgötska lagstadgandet tydligen omtalas som den normala typen för större fartyg. Det finnes knappast något skäl att betvivla, att skeppet med 40 åror redan tidigt kommit att få en liknande betydelse i den svenska ledungsflottan som i den norska och den danska. I själva verket kan det förmodas, att det var just ett sådant skepp, som i det fjärdingsdelade ettskeppshundaret efterträdde de tre 24-roddarskeppen. Man äger från västnordiskt håll en rad uppgifter om storleken av besättningen på tvitugsessor. 2r):{ a 251 252 253 Sammanförda hos Hj. Falk, Seewesen, s. 99 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=