318 plånats och lämnat rum för fjärdingsdelning. Redan från början torde kunna förmodas, att denna företeelse stått i ett visst samband med den andra stora förändringen i de äldsta hundarenas organisation; skeppslagens fullständiga utbrytning. Genom en tidigare undersökning har påvisats, att grunden till den i svenska och, om häradet ursprungligen är ett skeppsrustningsområde, även i danska och östnorska ledungsdistrikt allmänt förekommande fjärdingsdelningen sannolikt ytterst ligger i det nordiska härskeppets uppdelning i fyra stora skeppsrum. Ett fjärdingsdelat ledungsdistrikt måste under denna förutsättning tydligen antagas ursprungligen varit rustningsområde för ett skepp. Nu tyda, såsom förut framhållits, tolftindelningen jämte de från Trögd, Vendel och Våla kända hamnetalen, på att de gamla hundarestredingarna utrustat var sitt skepp av ålderdomlig fartygsklass, skeppet med tjugofyra roddare. När fjärdingsdelning genomföres i det fordom tredingsdelade området, kan detta, då man i vår forntids och äldsta medeltids historia knappast har skäl att räkna med några avrustningssträvanden, följaktligen ej gärna tolkas annorlunda än så, att hundarets huvuddel numera övergått till att bliva enhetligt ledungsdistrikt för utrustande av ett enda större skepp, som krävde en besättning, åtminstone lika talrik som de tre äldre skeppens sammanlagda eller möjligen något talrikare. Besättningen på tredingarnas tre skepp har förut beräknats till 75 man tillsammans, styremännen inberäknade, övergången till större och bättre bemannade skepp, ibland på bekostnad av skeppens antal kan under den äldre medeltiden spåras på skilda håll i Norden; tendensen är säkerligen av gammalt datum. Utan tvivel betingades den av rent militära skäl: de stora skeppen erbjödo under strid betydande fördelar, såväl genom sin starkare bemanning som genom de högre borden och framför allt stammarna, kring vilka närkampen företrädesvis stod. I sagorna omtalas dessa fördelar ej sällan. Ur denna synpunkt har man säkerligen att se framkomsten av de väldiga hövdingaskeppen med 30, 40 och ända upp till 60 par åror, för vilka Olof Tryggvasons Ormen långe är den mest kända representanten. Naturligtvis kunna ej alla individuella uppgifter om sådana storskepp godtagas såsom i strängare mening historiskt trovärdiga; vissa uppgifter ombemanning förefalla avgjort överdrivna, såsom när det om Ormen långe med dess 32 rum d.v.s. årpar berättas: atta menn våru i halfrymi.250 man dock knappast skäl att betvivla sagornas uppgifter, och man har t.o.m. i behåll en visserligen sen urkund ombyggnaden av ett skepp med 45 par åror för en norsk biskops räkning. Framför allt torde själva den allmänna företeelsen med hänsyn till de ofta återkomI åtskilliga fall har 250
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=