315 ligga långt tillbaka, sannolikt åtskilliga århundraden bakom landskapslagarnas tid, torde av organisationshistoriska skäl vara påtagligt. Det behöver icke förutsättas, att betydelsen ’100’ då var lika vanlig som betydelsen ’120’, endast att den var någorlunda allmänt känd. Enligt den i det föregående framställda hypotesen om de äldsta hundens eller hundarenas uppkomst ha nämligen dessa icke framgått ur ett organisationssystem, för vilket just hundratalet redan från början hade principiell betydelse. Hade detta varit fallet, vore det måhända sannolikt, att talet 120 lagts till grund för indelningen. Den framlagda åsikten innebär emellertid endast, att de enheter, på vilka termerna hund och bundare först kommit till användning, fått den gestaltning, som motiverat dessa termer, genom en av rent praktiska militära skäl företagen och av rent faktiska bebyggelsehistoriska förhållanden möjliggjord omorganisation, vilken som sekundärt resultat givit en ledungskontingent av 100 man från varje sådan enhet. Att en ny term för de militärt omorganiserade bygdeenheterna överhuvudtaget kom i bruk, torde kunna förklaras därmed, att den beteckning, sompå ett tidigare organisationsskede varit gängse, sä intimt sammanhängde med tredingsdelningen, att den föreföll oegentlig, sedan denna rubbats genom tillkomsten av en fjärde underavdelning. Vad härmed åsyftas skall i det följande klargöras. I tol\t hade man sannolikt redan tidigare inom bygdeenheterna en ur ledungsväsendet framgången numerisk term, som betecknade såväl en avdelning ledungsmanskap som det område, varifrån denna uppställdes. Det behövdes då endast att ordet hund överhuvudtaget förelåg också i betydelsen ’100’ för att detta ord skulle osökt erbjuda sig som beteckning, först för den samlade ledungskontingent, som numera utgick från bygden, därpå för bygden själv, sedan dess organisation i sin helhet kommit att liksom tolften grunda sig på ledungsväsendet. nu blivit anfört avser ingalunda att söka avfärda den frän »storhundradet» hämtade invändningen mot den framlagda hypotesen om hundarets äldsta innebörd såsom betydelselöst. Tvärtom bör öppet erkännas, att hypotesens kanske svagaste punkt ligger här. Av större betydelse än själva termens förklaring, mot vilken denna invändning ensamt kan riktas, är emellertid, om undersökningen rent sakligt kan anses ha lett till ett antagligt resultat i fråga om hundarets utveckling ur en tredingsdelad bygd till ett av fyra skeppsrustningsomräden bestående ledungsdistrikt av högre ordning. Den möjligheten bör dessutom icke lämnas helt ur sikte att skeppsbesättningarna i det föregående blivit något för lågt beräknade och att ledungskontingenten från det av tre gamla tredingar och ett »skeppslag» bestående hundaret måhända i verkligheten uppgått till ett fullt »storhundrade». Vid den gjorda beräkningen har uteslutande tagits hänsyn till tolftindelningen och den nödvändiga förutVad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=