314 tone i övervägande mån visar sig vara icke det rent decimala hundradet utan det delvis duodecimala, av tio tolfter bestående »storhundradet»; man kunde därför mena, att en term hund eller hundare med verkligt numerisk innebörd borde åsyfta en kontingent icke av 100 utan av 120 man. Att det decimala hundradet icke varit känt i Norden, förrän det infördes med den kristna kulturen, är visserligen en gängse mening, men torde icke kunna betecknas som säkert. Det torde vara så gott som omöjligt att med verkliga bevis styrka vare sig det ena eller det andra. Det decimala hundarets otvivelaktiga förekomst i svealagarna vid sidan av »storhundradet» säger just ingenting; här kan naturligtvis kristet inflytande föreligga. Liknande är förhållandet med hundratalen i den gotiska bibelöversättningen; när gr. öiaxooioi etc. regelbundet återgives med twa hunda etc., kan det bero endast på bokstavlig trohet mot grundtexten, och när en enda gång ett uttryck för ’decimal’ motsvarande fvn. tireedr tillfogas (fimf hundam taihuntezujam), bevisar detta väl att gotiskan kände det tolvräknade hundradet men icke att den utanför bibelspråket ägde det tioräknade. Av andra skäl torde emellertid det sistnämndas aven tillvaro på de äldre germanska språkstadierna kunna anses rätt sannolik. Förefintligheten av ett rent decimalt hundrade i det indoeuropeiska urspråket torde vara fullt säker, och om således även grundformen för urg. '■''yunt)a en gång måste betytt ’100’, kan denna betydelse knappast gått omedelbart förlorad i och med uppkomsten av ordets användning som uttryck för ’120’. Såsom förut framhållits, torde de gotiska och västgermanska beteckningarna på hund för vissa högre dekadkollektiviteter få sin rimligaste förklaring med utgångspunkt i en motsättning mellan två hund i två olika betydelser av ’hundra’, det som bestod av tio och det som bestod av tolv dekader. Huru länge dessa båda betydelser hos hund stått vid varandras sida i de germanska dialekterna, kan icke avgöras, men det kan heller icke bevisas, att den rent decimala betydelsen under något tidsskede och hos något germanfolk gått helt förlorad, även om det synes sannolikt att »storhundradet» ganska allmänt och ganska tidigt fått övervikten, vilket i fråga om nordborna torde vara säkert. Förbises bör f.ö. icke att den mer eller mindre direkta men täta och knappast någonsin helt avbrutna beröring, som åtminstone sedan vår tideräknings början ägde rum mellan de sydeuropeiska folken och germanerna, nordborna icke undantagna och som sannolikt förmedlat även andliga kulturelement, kan hos de senare vidmakthållit eller återupplivat kännedomen om den rent decimala hundratalsräkningen. Ur mer än en synpunkt torde det alltså kunna betecknas såsom åtminstone icke omöjligt, att en betydelse ’100’ vid sidan av ’120’ hos svearna förefanns hos räkneordet hund vid den tidpunkt, då /j/ind-indelningen tillkom. Att denna tidpunkt måste
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=