302 skepp. Huruvida Lovö skeppslag i så fall varit ett av den yttre hundareshalvans båda äldre skeppsrustningsområden, eller såsom man på grund av dess ringa omfattning möjligen kunde misstänka, en senare bildning, tillkommen genom klyvning av något äldre skeppslag i likhet med vissa långt ut belägna tingslag och skeppslag på den upländska östersjökusten, torde ej kunna avgöras. Sannolikt synes i varje fall, att, när Lovö i urkunder från 1420-talet räknas än till Färingö tingslag, som otvivelaktigt måste uppfattas som en ur det ursprungliga Bro hundare utbruten del, än utan vidare till Bro härad, ett gammalt samband mellan skeppslaget och hundaret träder i dagen. I en något äldre urkund, ett dombrev från ett 1409 i Upsala hållet räfsteting med allmogen aff Loghbo sciplaghe,-'^’ framträder visserligen skeppslaget som en judiciell enhet för sig, men detta kan mycket väl vara en relativt tillfällig företeelse, betingad av den förevarande rättssaken, som gällde kronans rätt till skatt från vissa gårdar på Lovön. Den omständigheten, att de kyrkliga längderna från förra hälften av 1300-talet hänföra Lovö just till Bro hundare, icke till Sollenda hundare, till vilket ön rent geografiskt vida närmare ansluter sig än till den del av förstnämnda hundare, som genom namnet och hundareskyrkans läge angiver sig som dess huvudbygd åtminstone i historisk tid, talar starkt för att den på 1420-talet framträdande enheten mellan Lovö och andra delar av Bro hundare verkligen varit byggd på gammalt historiskt samband. Den organisatoriska utvecklingen inom Bro hundare bär ganska tydligt prägeln av ett specialfall, betingat av säregna topografiska förhållanden. I viss mån torde den dock kunna anses belysande för det allmänna förloppet vid den på olika håll mer eller mindre långt gångna utsöndringen av de gamla hundarenas yttre delar till nya enheter utanför den ursprungliga ramen. Utbrytningen har i Bro hundare varit mera omfattande än i flertalet andra fall; det gamla hundarets inre del har därför efter dess genomförande kommit att kvarstå som likvärdig med endast ett halvt hundare.-^® Det är ej svårt att konstatera de naturliga förutsättningarna SD 1141. 2S8 ym vilket stadium av hundarets utveckling denna uppskattning hänför sig torde få anses ovisst. Man kan tänka sig att med »helt hundare» i detta fall åsyftats endera ett hundare av sådan omfattning, som torde varit regeln före skeppslagens utbrytning (jfr nedan s. 304 f.), eller ett hundare i betydelsen av den efter ett skeppslags lösgörande återstående inre huvuddelen av ett ursprungligt hundare. För det senare alternativet talar möjligen, att man 1535 finner en indelning av Bro härad, varmed här tydligen menas samma område som det medeltida »Bro halfva hundare», i tre »åttingar» (Broo, Rydbo och Nässz otting; Upl. Handl. 1535 N:o 1, KA). »Åtting» har tydligen i 1500-talets kamerala källor blivit en allmän beteckning för underavdelningar inom de gamla upländska hundarena, nyttjad såväl om verkliga åttingar som om indelningsenheter av annan ursprunglig innebörd. Man finner sålunda de gamla hamnorna i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=