297 härskade samfundet, kan tinglamen icke förklaras; otänkbart är att helgbrottets underlåtande skulle behövt sonas med böter. Det räcker ej med en hänvisning till »att utvecklingen i Svealand och särskildt i Upland försiggått under trycket av den här starkare konungamakten»;-^'* utan alldeles tvingande skäl kan det icke antagas, att konungadömet vid tinglamens förvandling till stående skatt skulle helt överskridit råmärkena för en sådan visserligen radikalt pressad och rent av hårddragen juridisk följdriktighet, lamens motsvarande utveckling. Avgörande torde slutligen vara, att stadgandena om rättegångsmoratoriumpå grund av utgången ledung i lika mån gälla hundaren och skeppslag; ur detta institut kan fördenskull en Roden ensamt gällande utskyld icke rimligen härledas. Man föres av dessa skäl över till en annan åsikt, enligt vilken tinglamen »uppkommit i sammanhang med skeppslagens fritagande från skyldigheten att deltaga i de gamla hundarenas ting» och ursprungligen haft karaktären av »en ersättning för rättigheten att lösa sig ut ur det gamla bandet och hafva ting inom den egna orten».Med denna uppfattning utgör tinglamen i Rodcn ett viktigt rättshistoriskt stöd för åsikten om ett ursprungligt närmare samband mellan hundaren och skeppslag. Möjligen ha pä sina håll vissa spår av detta gamla samband bevarats in i historisk tid. Man finner i 1315 års hävdaskifte mellan hertigarna Erik och Valdemar omtalad »hälften af Bro hundare, nämligen den del, där kyrkan (d.v.s. hundareskyrkan) ligger». Att här är fråga om en hävdvunnen uppdelning av hundaret i två hälfter, är en förmodan, som vinner stöd av en några årtionden yngre urkund. Den 7 maj 1361 befaller konung Magnus Eriksson invånarna i hahohundare och hrohaliiahundare —formen förekommer i brevet två gånger att till hospitalet i Enköping ofördröjligen avlämna dem åvilande avgift i spannmål, frän det förra området en spann efter upsalamått, från det senare en halv spann efter Stockholmsmått. Det kan ej råda tvivel om vilken den enhet varit, som Bro halva hundare tillhört.^*^ Att den organisatoriska egendomlighet, som här framträder i fråga om Bro hundare, skulle vara ett alltjämt kvarstående resultat just av den några fyrtio år tidigare försiggångna uppgörelsen mellan de redan 1317 fängslade och kort därefter avlidna hertigarna, kan ej förefalla sannolikt. Antagligare är, att redan »hävdaskiftet» 1315 på denna punkt anknöt till en förefintlig äldre uppdelning inom hundaret. I kyrkliga längder från 1314, 1331, 1343 och 1344 uppräknas de socknar, som utgöra de i världsliga urkunder omtalade Färingö tingslag och Lovö “1“ Sandström, /.c. H. Hildebrand, l.c. Till Hildebrands förklaring av tinglamcns uppkomst ansluter sig Tunberg, Till Svearikets äldsta historia, s. 162, n. 2. dock kan skönjas bakom skeppsvistens och ledungs- som 215
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=