296 Rodens tinglame äga sitt ursprung i det rättegångsmoratorium under ledungens utevaro, som de flesta svealagarna stadga för hundaren och skeppslag, från vilka ledung utgått i såväl manskap som proviantprestaTinglamen är, har man med hänvisning till detta stadgande påstått, »utskylder som i Upland erlades de år, då ledung utgick och de vanliga tingen därför icke höllos». Mot denna förklaring har med rätta invänts, att det vore »mer än eget, om de, som å konungens bud underkastade sig en ledungs mödor och farligheter skulle för denna sin laglydnads skuld vara skyldige att erlägga en särskild skatt».-*^ Mindre vikt bör måhända fästas därvid, att rättegångsmoratoriet enligt Västmannalagen har karaktären av en frihet från lagsökningar i hemorten allenast för dem som personligen fullgöra ledungstjänst, så länge de äro stadda i detta ärende, icke som i Uplandslagen och Södermannalagen en allmän tingsvila i de av fullt ledungsutbud berörda områdena; det är långt ifrån säkert, att det till sin räckvidd mera begränsade institutet här betecknar det äldre och i fråga ominstitutets ursprungliga innebörd mest upplysande stadiet.-*- I hög grad beaktansvärt är däremot, att ifrågavarande stadganden icke med ett ord antyda en skyldighet att med böter eller avgifter av något slag ersätta de lättnader, som på rättsskipningens område tillförsäkras; dessa framträda som en direkt konsekvens av en annan offentligrättslig tjänstgöringsskyldighet, som med hänsyn till rättsskipningens regelbundna gång skapat ett mer eller mindre fullständigt faktiskt hinder. Skyldighet uppväger här skyldighet; för en straffbot, sådan som tinglamen liksom ledungslamen till sin ursprungliga natur måste antagas vara, finnes i detta sammanhang intet rum. Slutsatsen blir den samma, om det befinnes sannoatt ledungstidens rättegångsvila icke från början framgått ur den rent rationella tankegång, som vid läsningen av svealagarnas bevarade stadganden synes ligga närmast utan måhända en gäng varit en företeelse av sakral natur. Ur iakttagandet av ett sakralt förbud mot varje strid, även den rättsliga, som bröt stillheten inom det av härfridens helgd be210 tioner. likt UL I’B XIIII § ])a kuntingxr biupter lepung utt. f)a aghti allir frip hawx. per py himdxri. Mr skiplaghi boa. sum lepungar ar utt gangin aff. bapi map mat ok mannum. ok hin annur skiplagh ok hundari sum matar ar utt aff gangin ok ai man par laghpingis szva sum fripa mallum. ok sökis aptir lanzlaghum. — SdL I>gB XI § 1: Ok aghu man frip hawa. par kununger biupcr vt lepung sin. Allir i py hundare. aller skiplaghi aru sum lepunger ar vt gangin af. bape map mannum oc matgiarp. } andrum hundarum aller skiplaghum sum lipugh sitia vm lepung. laghpingis oc sökis apte lanzlaghum stva sum fripa mallum. — VmL II E>gB XXIIII § 1: pa cononger biuper lepong vtt. pa agho alle frip hawa sum lepong fara. oc angin ma pöm sökia aller sac gitva. fyr an pe hem coma. Htvilikin domare vp a pöm dömer nocora sökning hate wip .III. markum. H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 1, s. 267 n. 1. Se ovan Bjärköarätt och ledungsrätt, kap. 1, Skeppsdomstolen. 210
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=