295 omedelbart bakom Uplandslagens tillkomst och som genom denna bragtes till avslutning, i viss mån kanske rent av till återgång. Tendensen till en sammanslutning av skeppslag med anspråk på självständighet även gentemot folklandsenheten har därvid förefallit begränsad till Tiundalands kust och genom Uplandslagen tillbakaträngd till ett enda institut, som möjligen samtidigt blivit infört även i Attundalands Rod. Inom denna har visserligen en liknande sammanslutningstendens kunnat iakttagas, men det har förefallit, som om denna endast hunnit taga sig uttryck i lösare och mera tillfälliga bildningar. Troligen har utvecklingen i Attundaland aldrig fortskridit mycket utöver skeppslagens lösgörande till fristående enheter vid sidan av hundarena, och törhända har även detta skede här inträtt jämförelsevis sent. Den kyrkliga organisationen har i varje fall i Attundaland i helt annan utsträckning än i Tiundaland behandlat skeppslagen som delar av hundarena, ett förhållande, vars rimligaste förklaring synes vara att söka däri, att den, om än med vissa avvikelser, kunnat bygga på mera livskraftiga rester och minnen av världslig samhörighet. Så tolkade lämna de kyrkliga urkunderna från förra hälften av 1300-talet ett visst stöd, om också icke en bindande bekräftelse, åt den på kartans vittnesbörd grundade förmodan att skeppslagen en gång ingått som led 1 hundarenas organisation. Även den världsliga rätten torde ännu i Uplandslagen förvara ett spår av detta ursprungliga samband. Bland Rodens särskilda utskylder går en under namnet t i n g 1 a me. Ordets betydelseutveckling är i det närmaste parallell med den, som kan iakttagas i lepungslami. Liksom detta ord, egentligen ’ledungslamhet’, betecknar ledungens förhindrande genom ohörsamhet mot ledungsutbudet, därefter en straffbot, som drabbar varje ledungsdistrikt, vilket genom dylik ohörsamhet för sin del lägger hinder i vägen för ett påbjudet ledungståg, så betecknar pinglami, ’tingslamhet’ ursprungligen tingets förhindrande genom de tingspliktigas inställelse i otillräckligt antal. Från denna betydelse, som föreligger i Dalalagen och Västmannalagen och i de övriga svealagarna uppbäres av termen pingfall, torde ordet övergått att beteckna böter för sådana som genom uteblivande från tinget omöjliggöra eller åtminstone äventyra dess hållande. När en dylik straffbot inom varje skeppslag i Roden övergått till en stående skattetitel kan detta ej gärna förklaras på annat sän än att den ursprungligen ägt samband med en skeppslagen åvilande tingsplikt, för vilken den kommit att regelbundet utkrävas och erläggas somekonomisk avlösning. Vilken har då denna skeppslagens genom tinglamen avlösta tingsplikt varit? På denna fråga ha olika svar lämnats. Enligt en åsikt skall ScHLYTER, Gloss, t. UL O. Ordb., s.v. pinglami. Till Schlyters förklaring ansluter sig Sandström, De stående skatterna i Svealand under medeltiden, s. 3 f., n. 4. 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=