294 En reduktion av beloppet vid den tredje instansen jämfört med det, som kräves vid de båda lägre, måste här under alla omständigheter antagas; men förutsätter man, att det tredje vadet ursprungligen gällt fem skeppslag, bibehålles den i andra instansen framträdande principen om vadesummans beräknande i förhållande till de som gemensam högre enhet fungerande jurisdiktionskretsarnas antal, en princip, som i Uplandslagen också kommer till uttryck i bestämmelserna om vad från hundaresyn till folklandssyn.-®' Tänkbart är emellertid även, att tiomarkersvadet utan avseende å de lägre enheternas antal överförts på den sista skeppslagsinstansen från den folklandssyn, som den i Roden ersätter; här skulle då — enär vadebeloppet till folklandssyn just i Tiundaland är tio marker, i Attundaland däremot åtta marker —föreligga ännu en antydan om att Rodens särskilda instansordning i Uplandslagen ursprungligen endast gällt Tiundalands Rod. Medan sålunda olika möjligheter finnas att inomTiundaland återfinna vadestadgandets tredje instans som lokalt bestämd skeppslagsgrupp, låter sig detta näppeligen göra i Attundaland, där man torde ha skäl att räkna med sju eller åtta gamla skeppslag (Häver, Bro, Frötuna, Lo, Åkerbo, Rydbo, Danarö och sannolikt åtminstone något till Färingöarna hörande skeppslag). Uplandslagens stadgande om instansordningen i avseende å syn i Roden kan möjligen uppfattas på två olika sätt. Antingen innebär det, att åt ett inom Tiundalands Rod utbildat institut tillerkännes fortsatt giltighet allenast inom dess ursprungliga område, i vilket fall lagen tydligen måste förutsätta kännedom om vilka de som sista folkliga instans omtalade sex skeppslagen voro, eller också att institutets räckvidd genom rättsutjämning utsträckes till Roden i dess helhet. Mot den senare tolkningen talar måhända en urkund från 1438 rörande en å ting med allmogen i Frötuna skeppslag i Attundalands Rod fälld dom, vari omtalas ett synebrev av en folklandsnämnd av sex frälsemän och sex bönder från tre olika härader, rörande rättsförhållanden inom nämnda skeppslag.-®® Då stadgandet i varje fall ganska tydligt framträder som en begränsning av en tidigare tendens till starkare utpräglad rättslig särställning, torde man i de regler för instansordningen, som i lagen uteslutande gälla syn, kunna våga misstänka återstoden av ett institut med mera allmän processuell räckvidd om också med endast lokal giltighet. Uppmärksamheten har i det närmast föregående varit riktad på det skede i de upländska skeppslagens organisatoriska utveckling, som ligger -®' UL VB XVII § 4: — — — wxpning a ivierx tiu markxr .j. tiunda: landi. ok attae markcer .j. attunda landi. fa:m marköer .j. fioeprundoe landi. pa folklanz syn skal a komae. Fioeprunda land). Styffe, Skandinavien®, s. 381, n. 1. — — Jfr ScHLYTER, Jurid. afh., 2, s. 72 och Gloss, t. UL, s. 450 (s.v. 208
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=