Ill nära anslöt sig till bebyggelsens, ehuru länge i formav äldre organisationsenheters ökning icke i antal utan i omfattning. Rättshistoriskt sett torde därför skeppslagen sannolikt icke blivit efteråt infogade i utan tvärtom utbrutna ur ledungsväsendets tidigare ordning. Men om så är, synes det också antagligt, att just kusttrakternas nya uppgifter som särskilda militära rustningsenheter bildat utgångspunkten för deras utveckling till särskilda jurisdiktionskretsar, som måhända icke genast blevo fullt fristående vare sig i förhållande till folklanden eller till de lägre rättssamfund inom dessa, som de från början tillhört, utan ursprungligen troligen endast bildade nya underavdelningar inomdessa (jfr nedan s. 279 f.). Ej för att söka sak med den forskare, som förtjänsten tillkommer att först av alla hava tillämpat den moderna bebyggelsehistoriska forskningens synpunkter och resultat på undersökningen av svearikets äldsta organisationsutveckling, ha dessa anmärkningar blivit gjorda, utan för att genom en precisering av vetenskapliga åsiktsmotsättningar på särskilda punkter bidraga till dessas belysning och problemställningens klargörande. Möjligheten att därvid, genom något oavsiktligt missförstånd av Tunbergs knappa och delvis endast antydande framställning, full rättvisa icke blivit gjord åt denna, bör till sist erkännas. När det gäller att komma vidare till en mera konkret föreställning om utvecklingsförloppet, torde man hava skäl att taga fasta på en iakttagelse av den svenska medeltidsforskningens främste vägrödjare under 1800-talets senare hälft. Kartan visar, framhåller han med rättai sitt idérika förstlingsarbete, »att gränserna mellan skeppslagen ofta äro en fortsättning af hundarenas».I ett senare verk gör samme forskare en ansats att mera i detalj utföra sin tanke om ett närmare samband mellan vissa hundaren och vissa utanför dembelägna skeppslag. Han konstaterar därvid en rad av svårigheter, och till sist anser han sig, särskilt med hänsyn till skeppslagsindelningen i Tiundalands Rod, nödsakad att uppgiva utredningsmödan såsom lönlös.Detta behöver emellertid icke innebära, att själva grundtanken varit förfelad. Tvärtom torde det kunna påvisas, att försöket i detta fall strandat till följd av vissa andra antingen tämligen säkert oriktiga eller åtminstone obevisade antaganden. Forskaren utgick från följande tankegång: »Vi måste helt naturligt tänka oss skeppslagen stå i ett visst förhållande till hundarena, hvilka utgjorde den urgamla indelningen. Sträckte sig ett hundare fram till sjön förvarades naturligtvis hundarets skepp inom kusttrakten, och det är i denna, som skeppslagen förekomma. Hade hundaret skyldighet att hålla fyra skepp och var skeppslaget ett område, som skulle ställa ett skepp. H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden-, s. 161. H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 2, s. 623 f. 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=