RB 31

15 1200-talsrätt framväxande, hos MagnusBirgersson och kretsen kring honom framträdande majestätsbegrepp och majestätsbrottsdelikt. Utslag av sådana tankar vill han finna även i Alsnöstadgans rättsideologiska motiveringar. Erland Hjärnes sista publicerade skrift heter »Svethiudh» (Namn och Bygd 1952). Det är en kring Snorre Sturlassons berömda Sverigeskildring samlad, djuplodande undersökning av sveaväldet, uppsalatinget och lagmansämbetet under allra äldsta tid. Hela denna omfattande produktion under ett verksamt decennium står vetenskapligt metodiskt och ifråga om framställningssätt på samma höga nivå somallt han skrev och syntes vittna omobruten skaparkraft. Erland Hjärne hade aldrig givit upp tankarna på att publicera de stora otryckta arbeten, som givit honom hans professur. Hans professorstid blev en oavbruten konflikt mellan en stark drift att få göra detta och en ambitiös pliktkänsla mot de arbetsuppgifter, som tjänsten ålade honom. Efter hand somhan mer och mer måste skjutapåpubliceringen, kom han att med intensiv längtan se frammot emeriteringen. Han hoppades att denna skulle skänka honom den tid och arbetsro, som äntligen skulle göra det möjligt för honom att helt ägna sig åt att överarbeta och ge ut den stora manuskriptmassan. Sedan han 1952 avgått ur tjänst, har han också påbörjat arbetet. Av en del i hans efterlämnade papper bevarade, till 1953 daterade handskrifter kan man se, hur han tänkte sig detta. En överbearbetning av de inledande partierna till avhandlingen »Bjärköarätt och ledungsrätt» visar sålunda förutomövergång från den gammalstavning, som han konsekvent tillämpat i manuskripten, till nystavning och en del stilistiska ändringar, att han ämnat införa nysvenska översättningar till de talrika, delvis mycket omfattande direkta citat på fornspråken, som ingår i han manuskripttexter. Vidare har han ur texten brutit ut ett mindre, sammanhängande parti om Gulatingslagens ölgillesdomstol och redigerat ut detta till en särskild uppsats. Att totalt genomföra en efter dessa linjer upplagd överarbetning av hela manuskriptmassan skulle utan tvivel krävt betydande arbetsinsatser under lång tid. Han blev heller icke i stånd att fullfölja denna arbetsplan. I samband med avgången från professuren hade han kommit in i en ny svår depressionsperiod. Sjukdomen förvärrades med åren och nedsatte snabbt hans arbetsförmåga. Redan 1955 har han insett, att han icke skulle förmå genomföra sina planer på en överarbetning av texten före publiceringen. Härom vittnar ett detta år daterat förord till »Bjärköarätt och ledungsrätt», som påträffades bland hans papper, vilka enligt testamente efter hans död överlämnats till universitetsbiblioteket i Uppsala. Han har här resignerat och förklarar, att han ställd i valet mellan att

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=