275 Den historiker, som senast behandlat frågan om förhållandet mellan Roden och folklanden, har med rätta framhållit vikten av att i detta sammanhang »erinra sig de konstitutiva dragen i Uplands bebyggelsehistoria». Han fortsätter: »Upland har, såsom arkeologiens och geologiens forskningsrön visa, bebyggts från väster: från ett centrum på gränsen mot Västmanland har kolonisationen så småningom solfjäderformigt brett ut sig åt söder och sydost, öster och nordost. Orsaken härtill åter har varit de geologiska förhållandena, i det landet successivt höjt sig upp ur havet och först under tidig järnålder fått ungefär den omfattning och konfiguration, som det för närvarande äger. Granskar man emellertid från denna utgångspunkt det topografiska förhållandet mellan folklanden och Roden, konstaterar man genast, att folklanden upptaga de äldre, tidigare bebyggda trakterna, Roden det yngre kolonisationsområdet.» Att detta uttalande i huvudsak riktigt sammanfattar grunddragen i den upländska bebyggelsens utveckling, torde vara otvivelaktigt, även om det icke bör förbises, att vissa delar av Uplands nuvarande sydöstra och södra kustområde relativt tidigt, förr än vissa inre delar av landskapet, höjt sig över havet och till följd härav förete icke alldeles fåtaliga arkeologiska spår av bosättning såväl från stenålderns senare skeden som från bronsåldern; är väl dock, att även dessa jämförelsevis högt liggande kusttrakter länge behöllo en karaktär av svagare utvecklade utmarker i förhållande till den väsentligen västerifrån fortskridande odlingen längre in i landet. Också den anförda slutsatsen om det bebyggelsehistoriska förhållandet mellan Roden och folklanden synes följaktligen kunna erkännas som en i stort sett giltig grundval för varje försök att vinna någon klarhet över den äldsta organisatoriska utvecklingen i Upland. Från den gemensamma utgångspunkten skall emellertid i det följande framställas en från föregångaren något avvikande uppfattning av denna utveckling. Han yttrar (a.a., s. 161 f.): »Då det unga ’Svetjud’ först organiserade sin sjömakt, omfattade det i hufvudsak endast de s.k. folklanden, Fjärdhundraland, Tiundaland och Attundaland. Organisationen afsåg närmast ett fastställande af det antal fartyg, som hvarje primär enhet inom folklanden, hundare, skulle prestera. — — — Så småningom skred bebyggelsen alltmer framåt i de unga kusttrakterna, hvilka väl tidigast i den mån de blefvo beboeliga och bebodda betraktades såsom folklandens eller hundarenas allmänningar och i rättsligt afseende ställdes i beroende af dem. En afgörande punkt i utvecklingen nåddes, då koloniallanden antagligt 188 Tunberg, a.a., s. 160 f. Till uttalandet fogas (s. 160, n. 3) en värdefull sammanställning av uppgifter rörande de geologiska och arkeologiska arbeten på vilka det grundar sig; att här upprepa dessa torde vara överflödigt. Jfr Ekholm, Studier i Upplands bebyggelsehistoria, 1, s. 71 f., 2, s. 102 Jämte de till detta arbete hörande nivå- och fyndkartorna. 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=