271 pekandet av denna uppgift har ett försök gjorts att närmare datera gutarnas anslutning till sveakonungen. Man har då närmast fäst sig vid att redogörelsen för fördraget i Gutasagan föregås av en berättelse om en stor utvandring från Gotland; en sådan har man på arkeologiska grunder ansett sig kunna konstatera i senare hälften av 400-talet. Härmed skulle en ny terminus post quem vara vunnen. Det bör emellertid betonas, att sagan ej på något sätt antyder, att uppgörelsen med sveakonungen skulle ägt rum kort efter utvandringen. Omedelbart efter berättelsen om denna inskjutes en skildring av den hedniska tro och kult, som fanns på Gotland »före den tiden och sedan länge därefter». Framställningen av fördraget inledes därpå med orden: »Många konungar stridde emot Gotland, medan det var hedniskt». Fördaget är den sista stora händelse i öns historia, som omtalas, innan sagan låter den nås av kristet inflytande dels genom Olof den helige, dels genom gutniska köpmän, som »sågo kristna seder i kristna land». Sagans egen framställning tillåter ingen närmare tidsbestämning, men närmast tyder den måhända på en datering till slutet av den rent hedniska tiden. Här har man emellertid åter tillmätt det arkeologiska materialet en avgörande betydelse och framhållit det avbrott, som omkring år 550 iakttagits i utvecklingen av de äldre gotländska fornsakstyperna i samband med samtidigt och omedelbart efteråt uppträdande nya typer, som förete stark påverkan från områden norr omMälaren, Upland, Dalarna, Gästrikland, Helsingland och Västra Finland. Man har givit dessa märkliga förhållanden en politisk tydning och ansett att en sammanställning av de litterära uppgifterna med de arkeologiska fenomenen knappast skulle lämna rum »för någon annan lösning, än att Gotland vid tiden omkring år 550 införlivats med sveaväldet». Detta resultat har som konsekvens medfört förkastande av en viktig detalj i Gutasagans redogörelse för fördraget: uppgiften att skatten skulle utgå i silver kan icke vara riktig, då silver, vare sig myntat eller omyntat, icke förekommer på Gotland under folkvandringstiden; det måste fördenskull vara »senare tiders bestämmelser, som avspeglas i uppgifterna omskattefördraget».^®^ Mot denna tankegång torde dock invändningar kunna riktas. Det lärer knappast vara möjligt att på de nämnda arkeologiska företeelserna grunda en slutsats om Gotlands erövring av svearna; de synas likaväl kunna vara resultat av en starkare kommersiell beröring med dessa. Och även om möjligheten av en erövring medgives, är det icke sagt, att denna blivit mera än en övergående episod, varav traditionen ej längre bevaradenågot minne, då Gutasagan författades. Intet verkligt vägande skäl torde hindra antagandet, att Gutasagan väsentligen riktigt återgiver de ursprungliga bestämmelserna i det pas land, pa synd hatene terest Blecingaég, 7 Meore, 7 Rowland, 7 Gotland on btecbord; 7 pas land hyraö to Sweon. —Nerman, Det svenska rikets uppkomst, s. 171, 263. 183
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=