267 namnet tidigt gått förlorat i likhet med vad fallet torde vara i åtskilliga andra områden, där man har skäl att förutsätta tillvaron av husabyar. Att någon av de båda husabyarna vid Vendels och Tierps kyrkor, i så fall den senare, skulle tillkommit först vid det gamla hundarets klyvning är föga sannolikt. Även om den i 1314 års kyrkliga uppbördslängd framträdande enheten möjligen i världsligt hänseende gått förlorad något tidigare, torde dess upphörande dock knappast kunna sättas tidigare än senare hälften av 1200-talet. Husabyinstitutionen har däremot sannolikt betydligt högre ålder; dess upplösning, intygad genom kronans avhändelser av husabyar, pågår under hela folkungatiden och torde ha börjat redan tidigare.Mer än en husaby inom samma hundare känner man ytterligare i tre fall från Upland. I Norunda har man sålunda det redan 1280 omtalade Hosxhy norunde undereth i Lena socken, vidare ett under medeltiden icke nämnt Husaby i Tensta socken och slutligen ett Hosicby tolangh, ifall denna 1280 nämnda gård är identisk med det 1291 förekommande talangi ernatun och det sistnämnda bör förläggas till Erentuna socken.Då alla dessa husabyar ligga rätt nära varandra i hundarets centrala delar kan det emellertid förefalla betänkligt, om också ej omöjligt, att hänföra dem alla till olika tredingar. Mindre svårigheter torde en sådan uppfattning möta i fråga om Erlinghundra (Arlenningia hundare) med Husaby Arland och Husaby Norsunda,^®® ävensom Lång165 Se härom Schuck, a.a., s. 14 f., 19. En inhemsk tradition om dess uppkomst återgives möjligen av Snorre, då han om Bröt-Anund berättar: y>i)nundr konungr setti bu sin t hvert storheraT) å Svipjoö, ok för nm alt landit at veizlttmy* (Ynglingas. k. 33, Heimskringla, ed. F. Jönsson, s. 61). Redan 1233 är Vårfruberga kloster i besittning av Husaby i Vansö sn. Åkerbo hundare i Södermanland (DS 281; Schuck, a.a., s. 18). Om avhändelser av husabyar och delar av sådana under konungarna Valdemar, Magnus Ladulås, Birger och Magnus Eriksson, se Schuck, a.a., s. 9—26. Åtskilliga husabyar befinna sig redan, då de först omtalas, i enskild ägo. Sannolikt riktigt är, i förbigående sagt, Schucks antagande om identitet mellan den mansio Norusuer, som konung Magnus 1275 skänkte till Skokloster (DS 599) och den husaby, vars tillvaro antydes av sockennamnet Husaby Norsunda, som visserligen uppträder rätt sent, (så vitt hittills känt ej tidigare än 1384, RPB 2022; exempel från 1430 och 1444 hos Styffe, a.a.®, s. 371). Norusum i Norrsunda sn omtalas 1378, RPB 1368, det härmed säkerligen identiska Norusund i samma sn redan 1376, RPB 1224. 1C5 1G6 DS 701, 1031; Styffe, Skandinavien®, s. 361, n. 3; Schuck, a.a., s. 11. Det i en förteckning över Upsala domkyrkas fastigheter nämnda talangi ernatun synes vara samma gård som tidigare i samma urkund kallas talangi hernawi, vilket föranleder ytterligare tvekan; ett Husaby Ernavi fanns som bekant i Långhundra (Styffe, a.a.®, s. 373; Schuck, a.a., s. 13). Bland namnen på åttingarna i Norunda förekommer 1545 Talinge (J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen, 1, s. 199). Schucks förmodan, att en möjligen i Erentuna befintlig husaby ursprungligen skulle ha hört till Bälinge hundare synes ej tillräckligt grundad. Husaby Arland DS ; om Husaby Norsunda se ovan n. 167; Styffe 1G9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=